Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en eller annan kväll hörde jag dem tjuta på den
ofvannämnda sjön vid Arvika.
Sedan jag som skolgosse kom till Helgeboda fors
bruk, kom jag, så att säga, närmare dem, i så fall,
att jag flera gånger fick se dem gå ute på den invid
bruket befintliga sjön, samt göra en färd till bondbyn
och se en rätt grof järnlänk den vargen afryckt då
den gripit bandhunden vid hans bur.
Ännu var jag icke gammal nog att få deltaga i
kontorsherrarnas och bruksfolkets bemödande att få
lifvet af de oroväckande bestarna, och icke heller
lyckades mig att få se någon varg på närmare håll.
Det skedde först när jag sändes till Hildringsbergs
bruk för att fortsätta min skolgång.
Det var julafton 1835 alldeles i grådagningen,
som jag var stadd på hemväg till min mor. Min
skjutskarl anmodade mig att hålla hästen under det
han gick att återfinna den väg vi förlorat.
Vi befunno oss på den s. k. Sulviken vid Glafsfjordens
norra ände, där isen var stark nog att köra öfver
till egendomen Berg, hvarigenom vår väg förkortades
ungefär en mil.
Det var således en betydande vinst vi gjorde om
vi kunde komma öfver viken, men då det snöat under
natten och snön fortfor att falla, hade de få spår som
funnits utspårats.
Jag tror icke att den gamla, utslitna torparhästen
skulle flyttat sig, äfven om jag icke hållit i tömmarna,
men likafullt gjorde jag så, under medvetande af det
förtroende jag fått.
Länge nog väntade jag att få höra min skjutskarl
återkomma, och tiden föreföll mig lång, och glad blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
