Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men jag trodde de gått där under natten, nu ser jag
de har varit här och gått öfver mina spår. Ser du,
Olle?»
— Ja visst ha de det.
— Gud vare lof, att det är så mildt i vädret och att
de hörde oss ropa, om det varit »sprätt kall» vinter,
så hade vi ej mera fått se hvarken kampen din
eller gossen. Tvi sådana otäcker!»
Under vår korta färd öfver viken talade mina
följeslagare ganska lifligt om händelsen, och den fara
som »blacken» och jag varit utsatta för, men då vi
skildes vid bränneriet från drängen, upphörde pratet.
Per frågade mig om jag varit mycket rädd, och han
fick till svar att jag ej hunnit bli rädd, då jag så snart
fick svar på mina rop. Och därmed slutade mitt
första sammanträffande på nära håll med de fruktade
vargarna.
Det var först året därpå, då jag återkom till
Helgebodafors bruk som jag återsåg dem.
Köld och snö hade kommit tidigt på hösten det
året, och med dem vargarna. Som vanligt hade de
här och där i nejden bortsnappat hundar och getter,
och försökt komma in i uthusen.
Man var orolig och på sin vakt mot odjuren, och vid
vakgluggarne turade man om för att möjligen kunna
döda någon.
Julen var öfver utan att man lyckats hvarken få
skjuta eller fånga någon varg i de två gropar som
hela tiden varit gillrade. Att vargarna i alla fall tidt
och ofta ströko fram, så väl öfver de närbelägna
åkrarna som öfver den lilla sjön som begränsade dem var
säkert. Det dåliga resultatet tillskrefs lockbetet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
