- Project Runeberg -  Vinden vände bladen /
168

[MARC] Author: Elin Wägner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Ave Maria mortuorum

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elin "Wägner

gång på gång frågat samma fråga: kan I inte sä vad jag
kan ge er som lättar? Och varje gång hade hon fått
samma svar: vet inte du det, du som vaktat på me allt
medan jag botat folk från hela Sveriges land och även
Danmark.

Båda två visste, att innan den gamla överlämnat kraften
och klarsynen till den unga, så hjälpte det inte mycket
vad hon lärt. Men eftersom detta överlämnande var det
sista man gjorde, så var det inte direkt tal om den
saken. Än.

Flickan visste mycket väl att hon var utsedd att överta
mormoderns kraft och gåva som ett arv. Som liten hade
hon tagit det som en naturlig och självfallen sak, men
hon skyggade nu när stunden mänskligt att döma
närmade sig.

En dag hade Rinas mor kommit, arg och trött och blot
ända upp på smalbenen och slängt ner ett par brödkakor
och en smörklimp på bordet.

— Jag ville se att ni inte svalt ihäl, sade hon.

— Jaså, var det det du ville, sade modern. Och nu
när du har sett det, så gack du hem till ditt igen.

Innan hon gick, varnade hon sin Rina för att ta emot
kraften av sin mormor. Prästen hade redan bestämt att
hon skulle begravas utan klockringning och det var råken
på den skam hon hopat över sina barn. Hennes syndiga
själ, den skulle nu störtas ut i mörkret utan hjälp och
vägledning av klockornas ljud. Rina borde akta sig så
att det inte gick henne själv lika illa en gång. Hon trodde
maten i huset skulle räcka tills gumman trutit, och sen
var det bäst att flickan gav sig i väg och sökte sig plats,
där ingen kände hennes härkomst. Rina talte om detta
för Jöns Värdig en gång då hon hört uggletjutet som var

168

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 20 13:40:35 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vindblad/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free