Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI - Allt blir till jord igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vinden vände bladen
tade frömjöl att bygga sina kakor och honung att fylla
dem med. De hämtade kanske också det gift i gadden
som var dem givet för att försvara sina förråder.
Rina och Värdig upptäckte samtidigt att Bogen kom
utrusande ur stugan med ett träskoämne i handen. Rina
förstod genast att det var henne han ville åt. Hon blev
rädd och började springa åt Fiskartorpet till, men han
motade henne.
Förbannande sitt usla knä reste sig Värdig och haltade
bort mot Hägnet.
— Om du inte lä bli Rina, så ska jag skvallra för Livia!
— Har du aldrig sett gammalt folk leka änkeleken?
skrek Bogen tillbaka. Han genade Rina så skickligt att
hon kom upp i stenröset neråt sjön till. Och där slutade
änkeleken med att Rina fick foten i kläm mellan två
stenar, ramlade, skrek till och blev sittande.
— Ja, vad fan skulle du på mitt brännvin? frågade
Bogen.
Rina krängde hastigt av sig sin sko.
— Jag har inte använt något brännvin i år, sade hon.
Vet du väl.
— Vem har då tömt flaskan, din satans käring? Inte
en droppe fanns där, så jag måtte in och leta i ditt skåp
och fick tag i något som smakade som helvitte! Titta
här, vad är det för djävulstyg i bottnen?
— Maskros, sade hon. Nu får du aldrig stenplåja så
länge du lever.
— Jag ska anmäla dig för doktarn i Smalsjö, så jag ska.
Rina svarade ingenting, ty hon var upptagen att vrida
vristen i led igen.
När Värdig kom fram tittade hon upp och sa: så där
ja, så ska de sitta, som käringen sa om stenfataflisorna.
293:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
