Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teraturen söker, som bekant, råda bot på denna
obestämda allmänlighet i naturskildringen och har
stundom lyckats gifva ypperliga små taflor, utmärkta för
åskådlighet och individualitet, men har än oftare
råkat in i ett långsläpigt uppradande af enskildheter,
som, i stället för att sporra läsarens fantasi, verkar
tråkigt och tröttande och gör den åsyftade taflan ej
till ett helt för själens öga, utan till en samling af
detaljer utan enhetspunkt.
Fullständig brist på sinne för klärobskvren sakna
dock icke de antike författarne; men det är
betecknande, att det är ej dagens, utan den månljusa eller
stjärnklara nattens klärobskyr som hos dem väcker
sinnet för skuggornas och dagrarnes spel. Lukanus
älskar att skildra stjärnehimmelen helst där den
hvälfver sig öfver ett haf, hvars stormande böljor
skymta i nattens dunkel. Virgilius låter Eneas, när
denne nedstigit i underjorden, vandra öfver fält,
höljda i en halfdager sådan som den månen
åstadkommer, då han, mellan moln och skyar nedsänder
ett sveksamt ljus öfver vandrarens stig, och i denna
skymning upptäcker han sin faders skugga, »sådan
man genom dimmornas flor tror sig se en skymt af
den nytände månen.» Att djupa skogar med de
flämtande dagrar och skuggor de förete, gjort på det
romerska kejsardömets skalder intryck, liknande dem
vi själfva midt inne i en djup skog kunna erfara,
är otvifvelaktigt. I sin skildring af en lund, hvari
druiderna fordom förrättat sina offer, ger Lukanus
uttryck åt den känsla af det hemska och trolska en
dylik interiör kan framkalla. Virgilius åter låter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
