Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dunkla myrtenskogar susa öfver de fält i
underjorden, sorgens fält, där offren för en olycklig
kärleks-plåga dväljas; där kunna de andar, som vilja vara
ensamma med sina minnen, fördjupa sig på ensliga
stigar, för att ostörda rufva öfver en smärta, som
de knappt vilja mista, eller, om älskande här
återfunnit hvarandra, kunna de här vandra två och två.
De som tränga djupare in i frågan, som jag här
berört, ha velat finna den egentliga och i alla punkter
bevisliga skillnaden mellan den antika naturskildringen
och den moderna däruti, att den senare är af en
mer subjektiv beskaffenhet, att den moderna
människan likasom lägger in i naturen, drömmer in i
henne något af sin egen själ. Och sedan detta skett,
ser hon i naturens företeelser spegelbilderna af sitt
eget inre lif. Naturen, åt hvilken antiken gaf ett
gudomligt lif, har, efter att länge varit ansedd som
en död mekanism, återfått ur människans egen barm
ett nytt lif, med hvilket hon känner sig kunna än
djupare sympatisera än om det vore ett för henne
främmande och högre.
Äfven i detta svar på frågan ligger
otvifvelak-tigt någonting riktigt, om än detta riktiga är uttryckt
i ganska sväfvande ordalag. Med Immanuel Kant
och de på honom följande idealistiska systemen
inträdde en ny epok äfven i dikten och
naturuppfattningen. För dessa system är naturen i själfva verket
ingenting annat än en del af människan själf,
nämligen komplexen af hennes sinnesförnimmelser, som
få sin ordning och gestaltning genom människoandens
sätt att åskåda i tidens och rummets former. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
