- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
79

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dem när Dig mot hvar mans hotelser och förskyler
dem i hyddone for trätosamma tungor. Lofvad vare
Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver,
i enom fastom stad! Ty jag sade i min häpenhet:
jag är bortdrifven från Dina ögon: likväl hörde Du
min böns röst, då jag till dig ropade.»

Medan Adolf ännu läste, inträdde Ellen i
kammaren. Hon hade under sin tvungna frånvaro
vandrat omkring i skogen och der i tårar gifvit fritt
af-lopp åt sin obestämda ängslan för modren. Aldrig
var hennes sinne mer beklämdt. Men innan hon
å-tervände, hade hon omsorgsfullt torkat sina ögon och
sökt lifva sitt mod så godt hon förmådde.
Fruktande hade hon nalkats stagan och lyssnat ett ögonblick
vid dörren, innan hon beslöt sig för att öppna den;
men då hon endast hörde den vänlige herrns röst och allt
derinne för öfrigt var tyst, hade hon återfått sitt mod
och stigit in. Nu märkte hon med ett älskande barns
skarpa blick, huru modrens panna klarnade,
allteftersom Adolf fortsatte läsningen: bennes blick riktades
på denne, hennes hjerta började svälla ... Och hon
anade alldeles icke, att hon begick något, som
kunde synas opassande och påfluget, då hon, lydande
sitt hjertas trängande kallelse, efter slutad läsning,
hastigt lindade sina armar kring Adolfs hals och på
hans mun tryckte en kyss, som glödde af den
renaste eld; tacksamhetens och tillgifvenhetens i ett
barnsligt hjerta.

— Kära Ellen, sade Ingrid öfverraskad af
denna hastiga manöver, — du vet icke, hvad du gör.
Friherren täckes förlåta henne eller rättare mig, ty
jag har ej vant henne vid verldens vanliga later,
u-tau låtit henne arta sig efter naturen!

— Hvarför behöfver han förlåta oss? frågade
Ellen med oförställd undran.

— Jag behöfver det ej heller, sade Adolf lifligt
och fattade Ellens hand, — ty med denna kyss har
du beseglat vårt syskonförbund, Ellen. Förstår du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free