Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i kullar och klippor eller i grafhögar, där man jordat deras
kroppar. Hur kan detta förlikas med läran, att de döde
nedstego till underjorden och dömdes där, för att sedan få
boningar i Asgard eller i Hades’ lycksalighetsängder eller i
kvalvärldarna?
Man har alltför hastigt besvarat frågan så, att uppgifterna
verkligen äro oförenliga, och att således de
hednisk-germaniska åsigterna om de yttersta tingen varit i denna den allra
vigtigaste delen af religionsläran utan stadga.
Orsaken till oklarheten ligger emellertid icke i själfva
saken, hvilken för öfrigt aldrig blifvit på ett ingående
methodiskt sätt studerad, utan den ligger i den felaktiga
förutsättning, från hvilken man utgått. Man har på god tro antagit,
att den kyrkligt-populära föreställningen om jordemänniskan
såsom bestående af två faktorer, den förgänglige kroppen och
den oförgängliga själen, är det nödvändiga villkoret för hvarje
tro på ett lif efter detta, och att således äfven de hedniske
germanerna skulle hyst densamma.
Emellertid har denna tvådelning icke ingått i våra hedna
faders åskådningssätt. Ej häller är den af sådan art, att
människan, hunnen till föreställningen om ett lif efter detta,
ovillkorligt måste i samband härmed kommit till
föreställningen om en själ såsom den enkla oupplösliga andliga faktorn
i människonaturen. Tvådelningen lif ok sála, likamr ok
sála, kropp och själ, har inkommit med kristendomen, och
man har all anledning antaga, hvad de skandinaviska folken
vidkommer, att själfva ordet själ, sála, sál, är tillika med
begreppet, som det betecknar, lånadt utifrån. I fornnordiska
litteraturen förekommer ordet för första gången hos Olof
Tryggvessons samtida, Hallfred, sedan denne blifvit omvänd till
kristendomen. Ordet är dock af germanisk börd: Ulfilas
öfversätter det nytestamentliga ψυχη med saiwala, men detta med
tanken på den platonisk-nytestamentliga uppfattningen af
människan såsom bestående af tre faktorer: ande (πνευμα), själ
(ψυχη) och kropp (σωμα). For ande (πνευμα) nyttjar Ulfilas
ahma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
