Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Germanska myther af fornnordiskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brändes tillika med den döde, och hymnen (v. 4) låter oss
veta, att bocken är det vederlag, som »den köttätande elden»,
den elementariska Agni (icke guden Agni — hymnen skiljer
mellan dessa båda) får, för att han ej skall beröra likets
finare lekamlighet.
Den iraniska reformationen, som förkastade
likbränningen, emedan elden orenades af densamma, tillgrep en annan
åtgärd för att befria sina bekännare från förskräckelsen för
dubbelgängarne. En del af den dödes kropp (sedermera hela
kroppen) öfverlämnades åt asdjuren; den andra öfverdrogs
med vax, innan den jordfästes. Fullständig jordfästning
förekom dock äfven, åtminstone i sådana fall, då fruktan för
hemsökelse af den dödes dubbelgängare ansågs otillständig.
Konungarnes lik förvarades i kistor.
En starkare reaktion till förmån för jordfästningen kunde,
där den öfver hufvud egde rum, icke börja, innan
folkphantasien var någorlunda läkt för dubbelgängareskräcken. I den
mån som likbränningen hade blifvit allmännare sed, måste
också de fall blifvit färre, som syntes bekräfta, att lemurer,
vampyrer och draug’er (som äro andra namn för onde
dubbelgängare) hemsöka de lefvande. Minnet af att de fromme
urfäderna, gudarnes umgängesvänner, hade blifvit jordfäste,
icke brände, upphörde aldrig, och under likbränningstiden
hade man ingenting emot, utan synes snarare hafva betraktat
som en förmån att kunna nedsätta urnan med det brända
stoftet i grannskapet af sådana grafvar, som buro urgammal
prägel och ansågos omsluta de fromme urtidsfäderna. Bland
romarne inträdde en påvislig reaktion till förmån för
jordfästningen först under käjsartiden; bland de germaniske
nordboarne under deras äldre järnålder (se arbeten af H.
Hildebrand och O. Montelius).
Men i och med likbränningens tillbakaträngande eller
upphörande fingo dubbelgängaresägnerna, som aldrig
fullständigt upphört, nya hållpunkter, och de ha tid efter annan
framkallat värkliga epidemier af psykisk art, synnerligen bland
slaviska folkstammar. Den sista, som mig veterligt omtalats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
