Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttryck; men man förnimmer den likväl nästan öfver
allt, i själfva klangen af hans underbart melodiska
verser. De ädlaste och mest idealt stämda sinnen i
alla tider hafva därför likasom känt med sig själfva,
att om Virgilius varit deras samtida, skulle han hafva
sympatiserat med deras tankar och förstått deras
sträfvanden. Äkta hedning som han var, har dock
hans sång flerestädes ett nästan evangeliskt tonfall,
och de häftigaste ifrare inom kristna kyrkan emot
den hedniska litteraturen, hafva dock förstummats
inför honom och låtit stafven, som de velat bryta
öfver hans hufvud, falla obruten till jorden. Ja,
medeltidskyrkan, oaktadt all sin fanatism, oaktadt
den förkastelsedom för evigt, som hon uttalade öfver
allt och öfver alla, som stodo utanför hennes eget
helgade område, käude det likväl svårt att på
Virgilius’ ande tillämpa sin grundsats: utanför kyrkan
är ingen frälsning. Ett särskildt skäl, för hvilket
jag sedan skall redogöra, kom hennes sympati
för honom bär vid lag till hjälp och möjliggjorde
för henne att gifva honom en ställning alldeles
invid gränslinien mellan kristendom och hedendom
och likasom med ena foten på kyrkans fasta mark.
Så förtäljer oss en af medeltidens kyrkliga
legender, att aposteln Paulus, då han, anklagad att
hafva förbrutit sig mot kejsaren, skickades till Rom,
för att underkastas rannsakning och dom
därstädes, gjorde från sin landstigningsort Puteoli en
utflykt till Neapel, för att se Virgilius’ graf.
Legenden, som har formen af en gammal latinsk visa,
låter den store aposteln gjuta »fromma tårars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
