- Project Runeberg -  Världens herre /
423

(1932) [MARC] Author: Adolf Mützelburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 26. Ali ben Mohamed

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 423 -

han kunde uppnå bergen före nattens inbrott, vände
han tillbaka till Judith.

Till sin icke ringa förskräckelse märkte han, då han
inträdde i busksnåret, att någon förekommit honom,
visserligen ej någon människa, men likväl någon som
här kunde bliva honom ännu farligare, nämligen ett stort
ståtligt lejon, som stod helt lugnt och betraktade den
sovande Judith med uppmärksamhet. De uttröttade
hästarna hade även insomnat och därför ej vädrat
lejonets närvaro. Det hade nu sina blickar riktade på den
vackra sovande, och då det tycktes vara mycket
gammalt - ty manen var på några ställen alldeles vit -
så måtte det ej hava hört bullret av Alberts steg. Ty
lejonen förlora vid framskriden ålder hörsel och syn.

Albert blev verkligen förskräckt, ty lejonet stod
knappt tio steg från Judith. Visst syntes det honom
tvivelaktigt om det hyste fientliga avsikter. Likväl lade
Albert an med sin bössa, bestämd att, vid lejonets
minsta rörelse framåt, skjuta. Det hörde då han spände
hanen.

Det såg sig om, och dess blick mötte Alberts utan
fruktan och överraskning. Det tycktes mönstra den
unge mannen. Albert var å sin sida så uppskakad, att
hans ögon vilade, stela, orörliga och hotande på det
väldiga djuret, så att han ovetande använde just det
medel, vilket man påstår skall tämja och kuva lejonet.
I verkligheten tycktes djuret icke kunna fördraga den
unge mannens blick. Det blinkade med ögonen, blev
oroligt och slog sig på höfterna med svansen. En gång
gjorde det en rörelse, som om det ville nedhuka sig
till språng. Men därpå drog det sig långsamt tillbaka
med huvudet fortfarande vänt mot Albert, tills det
kommit en femtio steg undan. Då vände det hastigt och
travade bort därifrån.

Albert slog till ett gapskratt, så komiskt var denna
reträtt och så stort var hans behov att giva luft åt sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:36:47 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldherr/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free