Världshistoria / Forntiden / 30 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Människans härstamning o. utveckling (G. Backman)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dock är det icke endast så, att en reduktion (eventuellt ett bibehållande af ett mer
primitivt stadium) af vissa tänders antal egt rum, utan äfven med hänsyn till dessas
form har samma förhållande gjort sig gällande. De äkta kindtänderna visa nämligen
samma på tvären förlängda form, som möter oss hos människan. Denna reduktion
i riktning framifrån bakåt, alltså af den sagittala längden, har äfven sträckt sig till
kraniets och ännu mera till käkarnes sagittala dimensioner. Härtill kommer
ytterligare, att de äkta kindtänderna alldeles som hos människan förete tre-fyrknölighet
samt att hörntanden är af en mycket måttlig storlek. Ögonhålorna förefalla att liksom
hos Tarsius och de egentliga aporna (inberäknadt människan)
vara genom en nära nog fullständig benvägg afskilda från tinningsgropen. Redan
Cope själf ansåg, att detta djur utgör en representant för den rot,
utur hvilken halfapor, egentliga apor och människan genom i
olika riktningar gående differentieringar småningom utvecklat sig.

Af de fossila halfapor, som anträffats uti den Gamla världens jord,
torde denmärkligaste utan tvifvel vara släktet Mesopithecus,
representeradt af ett flertal arter. Detta apsläkte intager enligt
forskarnes samfällda åsikten mellanställning mellan halfaporna
och de egentliga aporna. Förutom en del primitiva egenskaper,
hvilka binda Mesopithecus samman med halfaporna, eger detta
släkte en rad karaktärer, som förena detsamma med de
egentliga aporna och särskildt med familjen Cercopithecidæ
(såsom den voluminösa hjärnan, försedd med på ett för de egentliga
aporna karakteristiskt sätt anordnade vindlar, förkortad nosdel,
framåt riktade ögonhålor, tandsystemet m. m.). Lemmarnes
skelettbyggnad visar äfvenledes en hel del egenskaper, som närma
Mesopithecus till de egentliga aporna.


Underkäken af Homo heidelbergensis,
sedd i sidovy och uppifrån. Skala 2/3.

Genom Anaptomorphus och stamformerna för Mesopithecus hafva vi sålunda
otvifvelaktigt att leda det stamträd, ur hvilket människan småningom utvecklat sig.
Gå vi så öfver till de egentliga apornas grupp, komma för människans utveckling
endast Gamla världens apor (de catarrhina) i betraktande. Bland de många skäl,
som därför anförts, förtjena följande att särskildt framhållas. Hos Nya världens
apor förekomma tvenne moderkakor, bred nässkiljevägg, ett större antal kindtänder,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>