- Project Runeberg -  Världshistoria / Forntiden /
326

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Asiens eröfring.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

326 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.

hejdas i sitt angrepp och tvang i spetsen för det makedoniska rytteriet och falangen
persernas vänstra flygel att vika. Hans egen vänstra flygel under Parmenion, svårt ansatt
af öfverlägsna krafter, hade icke kunnat följa denna rörelse. Sålunda uppstod i den
makedoniska slagordningens midt en lucka, i hvilken de persiska och indiska ryttarne
inträngde. Men barbarerna förstodo ej att begagna sin fördel utan började plundra
det makedoniska lägret. Under tiden hade Alexander sprängt äfven den persiska
centern och tvungit den just där förekommande Dareios till flykt, På ett förföljande kunde
han emellertid icke tänka, enär det först och främst gällde att förskaffa Parmeniön
andrum. Under vägen mötte han de från plundringen af lägret återvändande persiska
ryttarne. Han sökte afskära deras återtåg, men kunde ej hindra dem att bryta sig
igenom. När han slutligen anlände till sin vänstra flygel, fann ban äfven här fienden
stadd i fullt återtåg. Nu vidtog ett kraftigt förföljande, under hvilket den persiska
hären totalt sprängdes isär, men Dareios hade själf fått ett så betydande försprång,
att det icke längre lät sig göra att upphinna honom.

Segraren ryckte nu mot Babylon, som utan motstånd öppnade sina portar. Likaså
gaf sig rikets hufvudstad, Susa, så snart Alexander visade sig utanför murarne. De
kungliga skatterna, omkring 50,000 talenter (vid pass 270 millioner kronor), tillföllo
honom här såsom byte. Därefter trängde Alexander mot Persis, rikets kärnland. De
af fienderna starkt besatta gränspassen stormades och hufvudstaden Persepolis intogs,
hvarest likaledes omätliga skatter togos af segraren. Achsemenidernas konungaborg
stacks i brand till tecken, att deras herravälde öfver Asien var ute.

Under tiden hade senhösten inträdt, och Alexander stannade öfver vintern i Persis.
Våren 330 bröt han upp mot Medlen, dit Dareios hade flytt från slagfältet vid
Gaugamela. Hans bemödanden att samla en ny här hade varit fruktlösa, och så återstod
för honom vid Alexanders anryekande ingenting annat än att fortsätta flykten mot
öster. Alexander inryckte i hufvudstaden Ekbatana utan strid. Därmed var eröfringen
af Asien i det väsentliga genomförd; perserriket hade upphört att existera såsom makt.
Nu hemskickade Alexander thessalerna och öfriga grekiska förbundskontingenter. I
Ekbatana kvarstannade Parmeniön med ungefär hälften af hären, legotrupperna och
det thrakiska manskapet, medan Alexander själf i spetsen för makedonierna efter en
kortvarig hvila bröt upp för att förfölja Dareios.

Denne hade förlorat allt anseende genom sin flykt. De persiska stormännen i hans
omgifning afsatle honom från hans värdighet och ställde i spetsen för hären en prins
af det kungliga huset, Bessos, satrap i Baktrien. Alexander fick kunskap härom,
just som han trängt igenom passen i Mediens östra del, den s. k. Kaspiska porten.
Han skyndade med största hast efter fienden och var helt nära att upphinna honom,
när Bessos gaf befallning att döda Dareios för att icke låta honom lefvande falla i
Alexanders händer. Själf flydde han med största möjliga hastighet till Baktrien och
antog där konungatitel under namnet Artaxerxes. Utan att röna nämnvärdt motstånd
intog Alexander de vida landsträckorna ända till sydsidan af Paropamisos och tog
här vinterkvarter.

För att äfven i det yttre gifva uttryck åt sin ställning som storkonungarnes
rättmätige efterföljare införde Alexander det persiska hofceremonielet, vid hvilket hans
asiatiska undersåtar en gång hade vant sig. Hos de makedoniska officerarne väckte
detta naturligtvis en stor anstöt. En sammansvärjning bildades, som i och för sig
knappast hade något att betyda och dessutom i rätt tid undertrycktes, men icke desto
mindre var den ett symptom på den i vida kretsar härskande stämningen. Alexander
ville icke tåla någon opposition i hären, och därför begagnade han det tillfälle, som
sammansvärjningen erbjöd honom, att ingripa mot den man, som stod i spetsen för
oppositionen, Parmenions son Philotas. Såsom befälhafvare öfver det makedoniska
rytteriet utöfvade han det mest maktpåliggande kårbefälet i hären. Detta jämte fadrens
anseende hade åt Philotas skänkt en ställning sådan, att ingen annan officer i
konungens omgifning innehade en liknande. Han hade ständigt varit sin konungs trogne
tjenare och var icke heller nu delaktig i samansvärjningen, men hän hade varit
medveten om den utan att bringa saken till konungens kunskap, emedan han höll
den för fullkomligt ofarlig. På grund häraf anklagade Alexander inför den samlade
hären Philotas för högförräderi; han hade nämligen icke själf rätt att fälla en dödsdom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:06:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/1/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free