Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Alexander den Stores efterträdare och Alexanderrikets förfall 323-301 f. Kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
344 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
systemet. Slaget vid Ipsos är ett betydelsefullt gränsmärke i diadochernas, Alexanders
närmaste efterträdares, historia. Under de närmaste tjugu åren konsoliderade sig de
stora monarkierna, sist, 277 f. Kr., själfva stamlandet Makedonien under Antigonos
Gonatas, en sonson till storkonungen Antigonos, och Antigonidernas dynasti behöll
sig i Makedonien ända^till romartiden. Den siste Antigoniden på makedoniska tronen,
konung Perseus, blef år 168 f. Kr. besegrad af romarne vid Pydna. Att uppgå i
det romerska riket var alla hellenistiska monarkiers öde, de storas likaväl som de
smås; längst höllo sig Syrien och Egypten. De seleukidiska storkonungarne i Asien
föllo först år 64 f. Kr. för Pompejus, och ytterligare en människoålder senare
Kleopatra för Octavianus Caesar. Kleopatra var den sista drottningen af Ptolemeernas
hus. Actiumdagen, den 2 september år 31 -f. Kr., betecknar afslutningen af de
hellenistiska staternas historia och lägger grunden till det romerska kejsardömet.
De hellenistiska staterna uppgå i Medelhafslandens romerska universalrike.
Med år 277 f. Kr. är det hellenistiska statssystemet färdigt, men Alexanders
samtidas generation hade redan med år 280 f. Kr. sjunkit i grafven, och på diadocherna
följa epigonerna. År 283 dog den åldrige konungen af Egypten, Ptolemaios, son af
Lagos; 281 föll konung Lysimachos i Thrakien under strid, och till sist 280
mördades Seleukos, storkonung i Asien.
Diadochperiodens politiska innehåll är bildandet af de nya staterna, men vid sidan
häraf gör sig intresset för personerna och handlingens dramatiska förlopp och
tillspetsning i hög grad gällande. Personerna träda oss delvis, man skulle kunna säga,
med kroppslig tydlighet till mötes, icke minst därför, att hvad vi veta beror på en
samlida statsmans och fältherres berättelse: Hieronymos från Kardia, Eumenes’vän.
Vi se framför oss Eumenes från Kardia, Alexanders minister, den kloke, smidige och
skicklige greken, aldrig förlägen; militärerna skattade honom icke högt, ty hvad han
bjöd konungen var icke lans och sköld, utan skrifstift och med vax öfverdragen tafla.
Likväl skulle denne skrifvaresjäl visa sig äfven såsom en stor fältherre, om än han
till sist förlorade, emedan han icke var makedonier, utan grek. Den klokaste af alla
diadocherna, Ptolemaios, Lagos’ son, klok framför allt i sin förmåga alt begränsa sig,
eftersträfvade aldrig herraväldet öfver det hela och vägrade antaga det, då det erbjöds,
men från början ville han hafva en del af riket, och delta den värdefullaste, Egypten.
Hos den åldrige Antigonos utvecklade sig äregirigheten och handlingskraften till en
väldig och storartad uppenbarelse. Hansson Demetrios Poliorketes, »stadsbelägraren»,
tog människohjärtat med storm i sin ungdomliga skönhets trollglans och behag. I
fråga om personlighetens tjusningsförmåga och vinnande väsen slod väl Pyrrhos honom
närmast, men han gick såsom genialisk härförare vida utöfver Demetrios.
Vid Alexanders död saknades arftagare. Visserligen fanns en son af Alexander, men
icke ur ett rättmätigt äktenskap, en son af Barsine, den persiske satrapen Artabazos’
dotter och änka efter de i persisk tjenst anställda legotruppsanförarne Mentor och dennes
broder Memnon från Rhodos. Efter slaget vid Issos 333 hade Barsine råkat i makedonisk
fångenskap, och hon födde åt konungen en son, som fick namnet Herakles och vid
fadrens död torde hafva varit omkring 9 år. Drollning Roxane däremot väntade sin
nedkomst, och i händelse hon komme att föda en son, så skulle denne blifva
konung. Detta var de makedoniska stormännens och rytleriels mening. Men af annan
mening visade sig fotfolket vara, då det till konung utropade en halfbroder till
Alexander, Arridaios, son af konung Filip och en kvinna från Larisa. Men Arridaios
var i det närmaste idiot. Redan vid Alexanders död kom det till strid mellan
infanteriet och rytteriet, men det lyckades den kloke Eumenes att åstadkomma en
medling, som i verkligheten motsvarade de makedoniska stormännens intressen.
Fotfolkets proklamation godkändes och Arridaios blef konung under namnet Philippos.
När sedan Roxane verkligen födde en son blef äfven han konung, men under
namnet Alexandros. Båda konungarne behöfde förmynderskap, den lille Alexandros äfven
formellt, och realiter äfven konung Philippos. Vid öfvergången till Asien hade Alexander
den Store kvarlemnat Antipatros såsom riksföreståndare för Europa. Det var
väsentligen hans verk, att Alexander oaflåtligt hade lugn bakom sig, och på det sätlet hade
Antipalros behållit sig i gunst hos Alexander trots sin egenskap att vara motståndare
till konungamodern Olympias och hennes ränker. Men till sist hade dock Antipa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
