Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den romerska bonden och den nya staten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN ROMERSKA BONDEN OCH DEN NYA STATEN.
375
Dödsmåltid. Etruskisk relief från Caere.
Originalet i Louvre i Paris.
landets egare till lifegna och sig själfva till jordens egare öfver dem. Deras
under-lydande jämföras närmast med penesterna i Thessalien, och dessa voro lifegna.
Hvad innebära begreppen eganderätt till jorden och lifegenskap? Hvad vi här
mena med lifegenskap är en sådan ekonomisk anordning, i hvilken den lägre stående
visserligen icke är slaf, men icke heller fri, utan blott till hälften fri. Han odlar sin
jord, men hans åker är icke hans fria egendom, utan han innehar blott en ärftlig
nyttjanderätt, en besittningsrätt till densamma, men blott i andra hand. Eganderätten
i första hand tillkommer den store godsherren. Denne egare kan å andra sidan icke
efter godtycke aflägsna sin underhafvande från torfvan, men han har anspråk på
afgifter, som i regeln utgöras in natura i visst förhållande till afkastningen.
Jordegaren kan också själf hafva en del af sin jord i eget bruk, men nödvändigt är det
ej, ty han kan mycket väl låta bruka alla sina domäner genom sina underhafvande.
Häraf inser man, att öfverallt där, hvarest så är fallet, jordegaren icke behöfver
bo på landet. Han behöfver icke själf idka eller förstå jordbruk, han kan lefva i
staden af sina underhafvandes afgifter. På detta sätt är en jordegande, men i staden
boende adel möjlig.
Äfven vid utarrendering kan den adlige egaren bo i staden, men arrendet är ett
kontraktsförhållande, som från båda kontrahenternas sida kan upplösas, och
ärren-datorn är en fri man. Jordeganderätt och lifegenskap äro icke blott en ekonomisk
uppgörelse, utan bero på herravälde och underdånighet, som båda gå i arf; den
lifegne är ärftligt underdånig.
Ett sådant jordegarens öfverordningsförhållande och andras däraf betingade
underordningsförhållande äro icke bundna vid vissa tider och vid vissa folk, utan de
uppstå af sig själfva på olika tider och i de mest skilda land. Vid gamla tidens
slut, under den romerska kejsartiden, har lifegenskapen utbildat sig i kolonatets form.
Efter tiden för krigen på andra sidan hafvet, efter krigen joied.r Karthago, hade man
i Rom slafvar i stora massor till sitt förfogande, emedan ^rigsfångarne hemföllo åt
slafveri. Allt det kapital, som med segerrika krig oafbrutet strömmade till Rom,
öppnade också Österns slafmarknader för romarne. Alltså grundade sig nu
hushållningen på slafveriet. Med Augustus kom världsfreden, krigen upphörde för tvåhundra
år, med krigsfångenskapen utsinade den meH^glTvande slafJkällai^, och den öppnades
ej på nytt, när med Marcus Aurelius en ny krigens tidsålder vidtog, ty utgången af
dessa krig var icke sådan, att den skulle hafva kunnat lemna skaror af fångar i
romarnes händer. Slafvarnes afgång genom döden var alltid starkare än förökningen
genom nyfödde. Arbetsslafvars underhåll går icke gärna utöfver det minimum, som
är obetingadt nödvändigt för uppehållandet af deras arbetsförmåga, och i genomsnitt
är slafvarnes lifslängd icke stor. Det gafs inga äktenskap bland slafvarne. De
äktenskapsliknande förhållandena ibland dem voro icke tillräckliga att något så när
ersätta den genom dödsfall förorsakade minskningen. Därför gjorde sig redan i
andra århundradet af kejsartiden stor brist på arbetskrafter kännbar. Man sökte!
att åtminstone försäkra sig om hvad man hade genom att vid torfvan binda del
ekonomiskt svagare bland de frie. Sålunda uppstod på kejsarens och senatorernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
