Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den romerska bonden och den nya staten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
380 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
som utkämpade frihetskrigen. Utan den preussiska bondefrigörelsen hade det aldrig
kommit vare sig till år 1866 eller till 1870. Huru tarfligt blef icke resultatet af
lifegenskapens upphäfvande genom Alexander I! Hvarför så? Emedan i Ryssland
icke följde någon nydaning af staten efter lifegenskapens afskaffande. De romerska
böndernas frigörelse är däremot en grundläggande akt i hela den romerska historien,
emedan på densamma byggdes en ny statens ordning och en ny härordning,
hvarigenom det kom till en utlösning af alla förhandenvarande krafter till det helas tjenst.
Nu erhöllo Campagnans bönder militärisk indelning och politiska rättigheter, och de
fria böndernas samlade styrka bildade kärnan i den romerska hären.
Centurieindelningen, den s. k. servianska författningens militär-politiska organisation, hvilar på den
romerska bondefrigörelsen.
Om det verkligen skulle hafva funnits en romersk-etruskisk konung med namnet
Servius, så har denne icke hetat Servius Tullius, ty namnet Tullius är plebejiskt och
Servii Tullii gestalt är svårligen äldre än fjärde århundradet f. Kr. Den författning,
som en senare tid anknöt vid hans namn, anordningen med 193 centurier, har sin
upprinnelse först i det stora samniterkrigets tid. Men äldre än detta schema är en
annan centurieförfattning, som normerade i de olika klasserna icke efter penningen,
utan efter jordegendomen. Fri eganderätt till jord är förutsättning och oeftergifligt
villkor för den ursprungliga centurieordningen, den fria egendomsrätten, sådan
upprättandet af landtribus skapat den. Blott den, som i egenskap af fri jordegare tillhör
en af de lokala tribus, inträder i centurierna med deras militär-politiska rättigheter
och skyldigheter. Huru många centurier ursprungligen upprättats, är obekant, men
i hvarje fall voro de afsevärdt färre än 193, till hvilka man kom först under det
stora samniterkriget genom en betydlig förstärkning af hären.
Men äfven den ursprungliga centurieförfattningen var en indelning af folket för
militäriskt ändamål. Adelsrytteriet fick bestå, nämligen Tities’, Ramnes’ och Luceres’
sex centurier. Att redan då en icke-patricier skulle hafva fått tjena till häst, låter
sig icke påvisa; först reformen under samniterkriget synes hafva ökat
ryttericentu-rierna till aderton. Icke rytteriet utan fotfolket bildade härens kärna redan inom
den ursprungliga anordningen, och denna kärna rekryterade sig af fria, besuttna
bönder. De bildade classis och gjorde tjenst i full utrustning. Emellertid voro till
krigstjenst vid fotfolket, om också icke i full utrustning, icke blott de fullbesuttne
utan alla jordegare berättigade och förpliktade. Den som hade mindre än full gård,
fick i hvarje fall göra tjenst, om också icke i full hoplitrustning; alla sådana
utgjorde en kategori, in f ra classem. Den normala romerska bondgården bestod af
hus, gård och trädgård tillsamman två plogland (plogland, ingeram, är en rektangel
af 64x32 meter), fjorton ploglands andel i åkerjorden liksom ock nyttjanderätt
af äger compascuus, betesallmänning. Denna allmänning måste skarpt skiljas från
domänen, äger publicus. Sådana domäner funnos då icke. När man sedan längre
fram i tiden gaf kolonisterna sju plogland jord, så var detta lika med half besutten
bondgård.
Genom denna organisation hade Rom fått en bondehär, sammansatt af fria
bönder. Huru helt annorlunda kämpar icke en här för hus och hem, för sin fria
egendom, än den lifegne för jordegaren, ifall man öfver hufvud taget vågar sända
den lifegne i fält! Om i Lakonien den lifegne hatade jordherren så, att han helst
skulle hafva velat »äta upp honom rå», så fick man hvarken vid angrepp bruka
honom eller anförtro honom försvaret, ty fienden önskade han seger. Därför har
Sparta på grund af statens grundande på lifegenskapen icke kunnat nyttja sina
bönders kraft för krigsbruk och har därför strax efter perserkrigen måst uppgifva en
politik med vidtgående mål, emedan denna kunnat genomföras blott medels en betydlig
förstärkning af hären. En sådan förstärkning var möjlig blott på grundvalen af
heiloternas frigifvande, af en bondefrigörelse, hvartill man icke kunde besluta sig i
Sparta. Därför gick det utför med Sparta, så snart det såg sig hänvisadt till sin
egen kraft och främmande hjälp ej längre stods till buds. Den romerska
bondefrigörelsen däremot förde till fullständigt militäriskt utnyttjande af Campagnans
bondekrafter, och de fria romerska bönderna hafva underkufvat Latium och Italien och
förberedt världsherraväldet. Den lykurgiska lifegenskapsordningen har visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
