Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Rom och Karthago. Siciliens och Norditaliens eröfring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan Guadiana och Cabo de la Nao söder om Valencia. Omkring midten af
åttahundratalet f. Kr. visade sig äfven grekerna pä Sicilien. De upptogo östra sidan och
midten af ön, sikulernas och sikanernas områden. Omkring år 630 f. Kr. upptäckte
Kolaios från Samos för grekerna jämväl Tartessos, omkring år 600 f. Kr. grundlade
phokaier från Mindre Asien det grekiska Massalia i södra Frankrike. Viken och de
utanför belägna öarne lockade dem att stanna kvar. Äfven vid Rivieran träffa vi
greker och fenicer vid sidan af hvarandra. Monaco, redan 500 år f. Kr. bekant för
grundläggaren af grekernas geografi och historia, Hekataios från Miletos, var feniciskt,
här dyrkade fenicerna sin Melkart. Fenicerna kunde för grekerna spärra
genomfarten mellan Afrika och Sicilien, därför blef det för grekerna af desto större vikt
att behärska sundet mellan Sicilien och Italien, mellan Messana och Rhegion.
Bland Västerns feniciska samhällen utmärkte sig Karthago. Det åtog sig skyddet
af de andra och vann därigenom herraväldet öfver dem. Karthago förde också striden
mot de mest förhatliga konkurrenterna, nämligen mot grekerna på Sicilien. Samtidigt
afgjordes frågan om Orientens eller Greklands öfvervälde inom Grekland och på Sicilien.
Detta skedde år 480 f. Kr. vid Salamis och vid Himera. Af stor världshistorisk
betydelse voro dessa dagar, ty då afgjordes den frågan, huruvida Österlandet skulle
betvinga den grekiska nationaliteten eller icke. Utföll detta afgörande annorlunda,
segrade de iranska perserna och de semitiska fenicerna, så hade Medelhafvet och
därmed kommande årtusendens historia blifvit orientaliska. Men i den hårda striden
visade sig grekerna på båda ställena öfverlägsna. Athenarnes svåra missöde upphöjde
sedermera det siciliska Syrakusa till Västerlandets största grekiska stad, och Syrakusas
flotta blef den grekiska världens främsta sjömakt. Nu stodo på Sicilien Syrakusa och
Karthago emot hvarandra och sträfvade hvart för sig efter herraväldet öfver ön. Efter
de båda Dionysiernas envåldsstyrelse följde en mansålder senare Agathokles’ välde. Född
år 361 f. Kr. blef han år 317 f. Kr. oinskränkt fältherre öfver syrakusanernas trupper
och förnyade striden med Karthago. År 311 f. Kr. angrepo karthagerna Syrakusa
och blockerade staden, men Agathokles flyttade kriget till fiendernas eget land och
afseglade med sin flotta till Afrika dagen före den totala solförmörkelsen af den 15
augusti år 310 f. Kr. Han besegrade karthagerna vid Tunes och fråntog dem en
mängd platser, hvarvid Ophelas af Kyrene understödde honom. Men så uppkom
tvist mellan Agathokles och Ophelas och ur tvisten strid. I den striden föll Ophelas
och hans här öfvergick i Agathokles’ tjenst. År 308 f. Kr. förlorade karthagerna Utika.
Men den oafbrutna blockad, för hvilken Syrakusa utsattes, tvang Agathokles att
återvända till Sicilien, och han vann här under sommaren 307 f. Kr. de största
framgångar på karthagernas siciliska besittningsområde, medan å andra sidan
karthagerna så ansatte hans i Afrika kvarlemnade trupper, att han än en gång måste
begifva sig dit, men denna gång för att blifva besegrad och på hösten år 307 f. Kr.
tvungen att ånyo vända hem. Freden af år 306 f. Kr. återgaf åt karthagerna allt
hvad de förlorat på Sicilien. Men i Syrakusa häfdade Agathokles sin ställning och
antog äfven konungatitel. Han var en af de mäktigaste och rikaste furstar på sin
tid särskildt genom sin starka flotta och sina legotrupper. Sin dotter Lanassa
bortgifte han med den epirotiske konungen Pyrrhos. Längre fram i tiden sökte Pyrrhos
att åt sin och Lanassas son Alexandros rädda arfvet efter Agathokles, när denne vid
72 års ålder bortgick år 289 f. Kr. Pyrrhos afsåg härmed att grundlägga ett stort
västgrekiskt rike. Förut har nämnts, att han var bra nära att uppnå detta mål, då
allt än en gång gick förloradt. Men på ön behöllo de båda rivaliserande makterna,
karthager och syrakusaner, sina besittningar.
Karthagerna voro ett krigsdugligt köpmanfolk, som för sin ekonomis skull
grundade och behärskade ett rike. Gentemot folkets breda lager stod en öfverklass, ur
hvilken de höga ämbetsmännen och medlemmarne af rådet togos. Det var en
plutokratisk adel. I den folkrika staden bodde jämte borgarne talrika metoiker och slafvar,
och massan af borgare hade väl rättigheten att låta regera sig, men föga aktiva politiska
befogenheter. Folkförsamlingen hade blott andel i tillsättandet af suffetterna och
fick afgörandet i de fall, då suffetter och råd voro af olika mening. Trots detta ringa
politiska inflytande var dock befolkningen tillfreds, emedan den tack vare blomstringen
i yrken och handel i materiellt afseende stod sig godt och utsändandet af kolonier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
