- Project Runeberg -  Världshistoria / Forntiden /
420

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Rom och Karthago. Siciliens och Norditaliens eröfring.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

420 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.

mötes. Han hade varit på Sardinien och landat vid Pisa. Sålunda råkade gallerna
midt emellan två fientliga härar och ledo ett fruktansvärdt nederlag norr om Mon&
Argentarius vid Telamon. I denna strid föll dock konsul Atilius. Den andre
konsuln inföll på bojernas område, och dessa måste år 224 f. Kr. underkasta sig
hvarvid romarne besatte Clastidium vid Po. Framgångsrikt fortsatte de kriget och
öfvervunno under befäl af konsul C. Flaminius insubrerna år 223 f. Kr. med sådan
framgång, att gallerna begärde fred, dock utan att erhålla den. Insubrerna erhöllo nu
förstärkning af 30,000 gaisater, som värfvats från andra sidan Alperna, och belägrade
år 222 f. Kr. Clastidium, men konsul M. Claudius Marcellus ilade till undsättning,,
slog gaisaterna och räddade staden. Erinringen af denna händelse fortlefde i ett
drama af den samtidigt lefvande skalden Nsevius. Samma år eröfrade den andre
konsuln, Gn. Cornelius Scipio, insubrernas hufvudstad Mediolanum, hvarefter äfven
insubrerna underkastade sig. Romarne tryggade åt sig bojernas land genom att till
koloni göra Mutina, nordväst om Bononia, och Po-linien genom att besätta Placentia
och Cremona, som likaledes blefvo kolonier eller gränsfästningar.

Sålunda hade romarne intagit det karthagiska Sicilien år 241 f. Kr., Sardinien
år 238, underkufvat kelterlandet år 222 och år 219 anknutit illyriskt land till sitt
maktområde. Med deras tidigare eröfringar och förvärf af italiskt område hade
upprättandet af nya lokala landtribus hållit jämna steg. Härmed gjorde man ett
slut år 241 f. Kr. Då funnos 35 tribus, af hvilka 4 voro stadstribus och 31
landtribus. Eröfringarne utom Italien organiserades på annat sätt, de blefvo provinser.
Provinsernas invånare voro hvarken romerska borgare eller bundsförvanter, utan
undersåtar, och ehuru italikernas samlade massa eller det italiska förbundet med
vapen vunnit provinserna, blefvo dessa dock icke det italiska förbundets utan
romerska provinser. Romarne ensamt styrde dem, de förvaltade dem och drogo af
dem stor nytta i materiellt afseende. Provinsernas jord blef skattepliktig till romarne,
den skatt de hade att betala kallades vectigal. Denna provinsjordens skatteplikt
härledde romarne teoretiskt ur det förhållandet, att de i romerska folkets namn gjorde
anspråk på provinsernas jord såsom en romerska folkets egendom, domininm soli»
Provinsförvaltningen organiserade de icke år 241 eller 238 utan först år 227 f. Kr.
Praetorer blefvo provinsståthållare. Den stegrade samfärdseln och hopandet af
göro-målen hade efter afslutandet af kriget på Sicilien föranledt, att man måste gifva
den i civilmål dömande prsetorn en ämbetsbroder. Dessa båda ämbetsbröder delade
göromålen på det sättet, att den ene hade att göra med processer mellan romerska
borgare, den andre med processer mellan borgare och främlingar. Efter år 227
till-kommo två nya praetorer såsom provinsståthållare för Sicilien och Sardinien. De
förenade civil och militär maktbefogenhet och hade hvardera en quaestor under sig,
och när äfven Syrakusa år 212 f. Kr. blef romerskt, erhöll Siciliens praetor en andra
quaestor för Syrakusa. Icke i alla romerska provinser, icke ens på Sicilien, voro
alla samhällen underkastade provinsförvaltningen. Det fanns också fria eller
förbundna städer, som voro oberoende af det romerska skatteväsendet och bildade,
liksom de italiska bundsförvanterna, själfständiga stater, dock med den inskränkningen^
att de i fråga om härväsende och diplomati berodde af Rom. Dessa förbundna eller
fria städer ledo icke under trycket af den romerska provinsförvaltningen.
Visserligen funnos bland de romerska provinsståthållarne män, som icke förtryckte
pro-vinsialerna, men hela systemet ledde till förtryck, och detta förtryck stegrades, ju
kostbarare den romerska ämbetsmannakarriären blef, hvilken ingen inkomst gaf
förrän ståthållarskapet öfver en provins erbjöd en möjlighet att hålla sig skadeslös
för alla dittills häfda utgifter. Härtill kom systemet att bortarrendera
skatteinkomsterna, hvilket gaf anledning till ytterligare utpressningar. På detta sätt blef den
senatoriska aristokratiens förvaltning af provinserna ett sannskyldigt plågoris för
dessa land, och bland provinserna fingo de lida värst, som tidigast underkufvats.
Värst fick Sicilien lida, som, rikt gynnadt af naturen, blef det mest utpinade landet
i Europa. Först kejsartiden kunde bringa provinserna lindring genom införandet
af fast aflöning för ståthållarne och genom att taga hänsyn till provinsialernas
intressen gentemot den hänsynslösa och skamlösa egoismen hos den aristokratiska
republiken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 15:33:46 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/1/0440.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free