Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Konung Philippos af Makedonien, Flamininus och grekerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KONUNG PHILIPPOS AF MAKEDONIEN, FLAMININUS OCH GREKERNA. 433
kiska städerna vid Hellesponten, men skadade därigenom rhodiernas
handelsintressen. Rhodierna ville på inga villkor tillåta, att Hellesponten råkade i
Makedoniens våld. Därför förklarade de krig mot konungen, och konung Attalos af
Pergamon gjorde gemensam sak med dem. Trots alla krigets växlingar tillväxte konung
Philippos’ makt, och han eröfrade år 201 f. Kr. allt hvad Ptolemeerna och rhodierna
egde vid Egeiska hafvet och följande året alla ptolemeiska besittningar i Thrakien.
Han tog Chersonesos, öfvergick Hellesponten och intog Abydos.
Romarne voro icke sinnade att utan vidare åse denna maktökning för konungen.
Länge hade de närmast hotade makterna vändt sig till Rom med bön om hjälp och
nu beslöto sig romarne för ett inskridande. Framför Abydos uppträdde en romersk
beskickning hos konungen och begärde af honom öfverlemnandet af de ptolemeiska
besittningarne och antagandet af en skiljedom i fråga om hans tvister med Rhodos
och Pergamon. På konungens afvisande svar följde romarnes krigsförklaring. En
stark stegring af Makedoniens makt låg utan tvifvel icke i Roms intresse, men att
gifva saken en form var icke lätt. Visserligen hade Philopators testamente insatt
Rom till förmyndare för Epiphanes, men att formellt för Egyptens skull förklara
krig gick icke an, emedan då kriget hade måst föras äfven mot Syrien. Den
romerska regeringen fann också andra svårigheter, i den sinnesstämning, som rådde
hos det romerska borgerskapet, hvilket var uttröttadt af och utledset vid det långa
kriget mot Hannibal och alldeles icke ville veta af något störande afbrott i dagens
fredliga id. När därför förslaget om krigsförklaring mot Makedonien förekom i
centuriat-comitierna, blef det nästan enhälligt förkastadt af samtliga centurier. Först en ny
församling lät bringa sig på andra tankar. Regeringen afvälte krigets bördor från
borgarne och lade dem på bundsförvanterna. Detta makedoniska krig var det mest
impopulära företag, som romarne under sin långa historia påbörjat, men det höjer vår
respekt för senatens fasthet och regeringskonst. Att kunna hålla sig upprätt efter
katastrofen vid Cannae var någonting stort, men att efter nästan tjugu år af strid och i
ett ögonblick, då folket som bäst var i behof af hvila, kunna genomdrifva ett
impopulärt krig, emedan man eljes skulle hafva låtit det rätta ögonblicket gå ifrån sig och
en svag granne skulle blifvit mäktig, är imponerande. Faror från ett ännu mäktigare
Makedoniens sida tyckte man sig visserligen icke behöfva frukta, men redan nu
sväfvade för senatens ögon det målet att behärska äfven Hellenismens värld. Man
var på god väg därtill; man hade redan förmynderskapet för Egyptens konung, och
det krig, som man nu började mot konung Philippos, nedslog den enda bredvid Rom
förhandenvarande stormakten i Europa. Inom några få årtionden skulle Roms
världsherravälde nå sin fulländning. Det är senatens politik, som utfört detta. I
senaten förkroppsligade sig en fast tradition, som alltid hade ett och samma mål:
Roms makt och storhet.
Romarne började kriget med öfvergången till Illyrien, de förde det i förbund
med konung Philippos1 fiender, nämligen med Attalos och rhodierna; Egypten var i
själfva verket icke med i leken. Men med den rhodiska och pergameniska flottan
samverkade den romerska flottan på Egeiska hafvet mot makedoniska kusten och mot
Euboia. Om det under de första krigsåren icke kom till någon afgörande strid, så
hade detta sin grund icke i bristande företagsamhet från de romerska fältherrarnes
sida utan i konung Philippos’ krigsplan. Han kunde nämligen, medveten af de
maktmedel, som stodo till hans förfogande, själf bestämma sitt mål, att i bästa fall behålla
sitt rike och sin makt ominskade. Han kunde alls icke tänka på att besegra romarne,
han måste söka få afgörandet uppskjutet, så att romarne tröttnade och törhända blefvo
hågade att träffa med honom ett billigt aftal. Under krigets andra år förbundo sig
aitolerna än en gång med romarne och inföllo i Thessalien. När romarne försökte
intränga i Hellas, spärrade konungen vägen för dem. Emellertid hade den ännu icke
trettioårige T. Quinctius Flamininus valts till konsul för år 198; han stannade sedan
några år i Östern såsom prokonsul. En fred med Philippos kunde icke komma till
stånd, alldenstund denne icke var beredd att, såsom man fordrade af honom, totalt
uppgifva hela sin ställning i Grekland. Nu trädde äfven acheerna från den
makedoniska till den romerska sidan, och icke ens en personlig sammankomst i Nikaia
vid Maliska viken mellan de båda männen, som i sin ungdomliga kraft funno behag
Världshistoria L 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
