Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Bundsförvantskriget. Italien såsom enhetsstat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Scsevola fullkomligt spärrat denna väg för latinerna och bundsförvanterna. I afsikten
att ändock förhjälpa dem till borgarrätten visar sig hela storheten hos Livius Drusus
i den fördomsfria, det helas väl åsyftande, vidsynta politiken. Han hade icke på en
gång framträdt med sin plan för att icke genast behöfva få emot sig alla, men nu
föreslog han denna lag. Den egoistiska förblindelsen och partilidelsen betjenade sig
då af det politiska lönnmordet, redan innan förslaget kom under omröstning,
mördades Drusus hemma i sitt hus. Ännu skulle Drusus genom sin lag hafva kunnat
lugna oron i Italien, men mordet på honom visade för italikerna, hvad de hade att
vänta af Rom. Stormen bröt ut.
Redan mot slutet af år 91 f. Kr. reste sig mellersta och södra Italien, och de affallna
stammarne organiserade sig politiskt. . I spetsen för det nya förbundet stodo två
konsuler och tolf prsetorer och vid deras sida en senat med 500 medlemmar. Corfinium
i pselignernas land, numera benämndt Italica, blef det nya förbundets hufvudstad,
latinet och samniternas språk, oskiskan, stodo jämbördiga såsom officiella språk.
Till konsuler satte italikerna marsern Q. Pompsedius Silo och samniten C. Papius
Mutilus. I Rom ställde sig aristokrater och demokrater utan åtskillnad till de
konsulers disposition, som fungerade år 90 f. Kr., och såväl Marius, hvilken åter dyker
upp ur förgätenheten, som
Men liksom etruskernas
och samniternas förbund
den gången sporrade
romarne till en yttersta
kraftansträngning, på samma
sätt bragte dem den lika
faran nu till att inse det
fel, som deras egoistiska
kortsynthet begått. Man
skred till beviljandet af
fordringar, hvilkas uppfyllelse i det riktiga ögonblicket hade kunnat förebygga
resningen. Redan under år 90 f. Kr. kom en lag af konsuln L. Julius Caesar, som
gaf borgarrätt åt latinerna och åt de ännu trogna bundsförvanterna och förebyggdes
därigenom upprorets vidare utsträckning. Följande året gaf utan afseende på trohet
eller affall en lag af folktribunerna M. Plautius Silvanus och C. Papirius Carbo full
borgarrätt åt alla bundsförvanter intill Po; de på andra sidan Po boende erhöllo
redan samma år latinsk rätt genom en lag af konsuln Cn. Pompejus Strabo och
kommo genom Caesar till full borgarrätt år 49 f. Kr. Ännu höll sig Pompaedius
Silo, men han föll år 88 f. Kr., och därmed var kriget afslutadt. Romersk borgarrätt
var nu gällande från Messinasundet ända intill Po, och latinskt rätt sträckte sig
intill Alperna. Det italiska förbundet bestod icke längre, detta förbund, som besegrat
Karthago och öfvervunnit världen. Juridiskt sedt räckte nu Rom från Sicilien intill
Po, och politiskt härskade numera italikernas samlade massa öfver provinserna och
drog full nytta af dem. Italiens förut själfständiga med Rom förbundna stater blefvo
nu romerska borgarmenigheter med lokal själfstyrelse, municipier i detta ords nya
betydelse. De italiska municipalerna äro nu icke mer skilda genom intressemotsatser
utan tillhöra samt och synnerligt det härskande folket och hafva blifvit romare. Men
då romarne äro latiner, blifva de alla latiner, Italiens latinisering blir småningom
fullbordad. Dialekterna hafva försvunnit, den latinska nationens enhet är färdigbildad.
Man hade måst besluta sig att medgifva latinerna och bundsförvanterna
borgarrätten, men det hade varit önskvärdt, om man gjort undan arbetet på en gång, om
man gifvit fullt och frikostigt. Men man gaf med sparsam hand och ville icke fullt
likställa de nya borgarne med de gamla i fråga om rösträtten. Härigenom skapade
man en ny motsats och anledning till nya förvecklingar. På förläningen af
borgarrätten följde omedelbart kamp om likställighet, och i samband med dessa tvister
uppflammade borgarkriget.
ock Sulla öfvertogo
kommandon. Ett nederlag för
konsuln P. Rutilius Lupus
fick till följd, att resningen
sträckte sig mot norr och
att både Umbrien och
Etrurien blefvo opålitliga.
Dagarne från år 310 f. Kr.
tycktes komma tillbaka.
De affallna bundsförvanternas mynt.
Orig. i Königl. Miinzkabinett i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
