Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Galliens eröfring och anarkien i Rom. - 26. Inbördeskriget och Caesars monarki.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
presidentskapet i republiken. Men just detta fruktade hans motståndare, senaten och
de extrema republikanernas parti med Cato i spetsen. Af största betydelse
i detta fall var Pompeji hållning, och hans äregirighet och afund bestämde
honom emot Caesar. Denna omständighet närmade Caesars motståndare till
hvarandra och gaf anledning till en öfverenskommelse. Såsom konsul utan
ämbetsbroder gjorde Pompejus år 52 f. Kr. för sin del fred med senaten, ja till och med
med M. Cato. Caesar önskade konsulatet för år 48 f. Kr. och kunde såsom konsul
sätta Pompejus utanför spelet om makten eller ock föra det oundvikliga kriget med
de gynnsammaste utsikter. Senaten däremot ämnade utspela Pompejus mot Caesar
och draga nytta af hans krigserfarenhet. Den litade på Pompeji vanliga
framgångar i krig och kände ännu icke riktigt Caesars förmåga i detta afseende. Om
Pompeji politiska oförmåga torde senaten hafva varit fullt och klart underrättad,
men denna brist hos mannen var icke ovälkommen för fäderna i rådet, som
trodde, att med Pompejus skulle man nog kunna reda sig efter en seger öfver Caesar.
För år 51 f. Kr. anmälde sig Cato såsom sökande till konsulatet i akt och mening
att åvägabringa Caesars hemkallande från Gallien, men man var emellertid icke så
långt kommen, att det gick för sig redan nu att framkalla en brytning med Caesar. Cato
blef emellertid icke vald. Men redan stod i själfva verket allting i Caesarfrågans tecken,
ty ehvad som än skedde, så handlade det städse om att befordra eller förhindra
Caesars afsikter. Senat och folkförsamlingar togo ställning till denna fråga, och ur
denna kamp framgick inbördeskriget.
26. Inbördeskriget och Caesars monarki.
För år 51 f. Kr. hade visserligen icke Cato själf blifvit vald till konsul, men väl en
afgjord anhängare till Cato, M. Claudius Marcellus. Denne sökte strax bringa under
debatt frågan om återbesättandet af ståthållarskapet i Gallien, ehuru Pompeji och
Crassi lag af år 55 f. Kr. icke tillät en dylik diskussion i senaten före den
l mars år 50. Efter det år 55 f. Kr. gällande tillvägagångssättet hade Caesar därmed
fått sig ståthållarskapet öfver Gallien tillförsäkradt intill tiden for sitt andra
konsulat, som kunde börja den l januari 48 f. Kr., alldenstund de konsulariska
provinserna bestämdes före valet af de konsuler, som skulle komma att förvalta dem efter
^konsulatets förlopp. Var nu alltså diskussionen om Galliens blifvande ståthållare
förbjuden intill den l mars år 50 f. Kr.; så kunde, då det gällde efterträdare åt
Caesar, först de konsuler tagas i beräkning, hvilka blefve konsuler år 49 f. Kr. och
alltså icke skulle hafva kunnat aflösa Caesar i Gallien före år 48 f. Kr. Allt detta
hade visserligen förskjutits något genom Pompeji provinsiallag af år 52 f. Kr.,
enligt hvilken konsulerna och praetorerna först fem år efter sitt ämbete erhöllo
sina ståthållarskap. Under öfvergångstiden skulle man göra val bland personer,
som i verkligheten icke gjort bruk af dem tillkommande rätt att utöfva
provinsförvaltning, och därmed var möjlighet gifven att företaga ny tillsättning af den galliska
ståthållarplatsen och hemkalla Caesar tidigare. Men Caesar måste yrka på sin
rättighet att omedelbart ansluta sitt andra konsulat till sitt ståthållarskap, emedan
en ämbetsfri mellantid skulle hafva gifvit hans motståndare den formella
möjligheten att ställa honom till ansvar för hans ståthållarskap och emedan de
eftersträfvade just en sådan möjlighet för att kunna störta honom genom en politisk process.
Häraf kom det, att denna fråga måste skapa en konflikt. Båda parterna rustade sig
till kamp, och under vintern år 50-49 f. Kr. voro Caesars legioner redan i
frammarsch från norra Gallien, utan att man i Rom hade någon aning därom.
Under år 50 f. Kr. förde i Rom folktribunen C. Curio Caesars sak med synnerlig
skicklighet, efter den 10 december samma år de nya tribunerna M. Antonius och Q.
Cassius. De inlade genast första dagen af sin ämbetsutöfning gensaga mot ett
försök af konsul C. Claudius Marcellus att låta votera consultum ultimum emot Caesar,
men icke desto mindre afreste konsuln till Pompejus i Campanien och förmådde
denne att öfvertaga kommandot. Den 20 december anlände till Rom under-
Världshistoria L 62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
