Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 27. Triumviratet och Egyptens fall, Augusti seger och den romerska republikens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRIUMVIRATET O, EGYPTENS FALL, AUGUSTI SEGER O. ROMERSKA REPUBLIKENS SLUT. 493
utgick, dragit nytta af sin förbrytelse, om också icke en omedelbar, så dock en
för-blifvande. Caesars aflägsnande låg i själfva verket i den senatoriska aristokratiens
intresse, ty Caesars afsikter gingo ut på att afskaffa senatens inflytande. Nu hade
i stället aristokratien afskaffat honom med fullkomlig frånvaro af alla skrupler vid
valet af medel, genom politiskt lönnmord. Äfven Caesars arftagare räknade
med möjligheten att falla offer för ett sådant hat och undvek därför att stöta
sig mot samma sten. Dessutom insåg dennes ojämförliga skarpsinne och klara
omdöme den stora makt, öfver hvilken aristokratien ännu faktiskt förfogade i främsta
rummet såsom storgodsbesittande stånd i riket. Därför grundade Augustus den nya
staten icke på senatens afskaffande utan på en kompromiss med densamma, på
en delning af makten. I Augusti statsförfattning hade den senatoriska aristokratien
fått vida bättre villkor än den någonsin skulle hafva kunnat erhålla af Caesar.
Sådan verkan
uppenbarade sig längre fram
och för lång tid, men i
mordögonblicket och
omedelbart därefter var
den en helt annan.
Preskriptioner och borgerligt
krig blefvo de närmaste
följderna äfvensom de
långa åren af
triumvirer-nas hårda regering. Om
ett återställande af
senatens makt var aldrig tal.
Likväl hade mördarne
hängifvit sig åt den
för-blindelsen, att de utförde
en populär gärning. Men
folket frågade platt intet
efter senaten, Caesar
däremot var folkligt sinnad
och älskad af folket.
I stället för att hälsas
med jubel af folket måste
de Sammansvurne
fastmer sätta sig i säkerhet
på Capitolium. Icke
heller senaten kunde öp-
Byst af den unge Augustus.
Originalet i Vatikanska museet i Rom.
pet godkänna deras
handling, emedan den i annat
fall hade måst kassera
Caesars ämbetsåtgärder
och därmed sätta hela
rättsväsendet och
rättstillståndet i fara. Caesars
ämbetsbroder i
konsulatet år 44 f. Kr. var
Antonius, och efter mordet
trädde han genast i
spetsen för staten. Han höll
liktalet öfver den
mördade och upptände
genom detsamma raseri hos
folket mot mördarne.
Caesars änka Calpurnia
hade öfverlemnat åt
honom Caesars
förmögenhet och hans papper, och
därigenom förökade han
ytterligare sin makt. Icke
blott hvad Caesar hade
förordnat, utan äfven
hvad han ytterligare
skulle hafva velat förordna,
godkändes af senaten,
och i besittning af Caesars papper gjorde Antonius huru han ville. Antonius gjorde
sig i ordning att tillträda det politiska arfvet efter Caesar.
Enligt Caesars uppgjorda plan skulle M. Brutus och C. Cassius för år 43
f. Kr. hafva erhållit Österns mest betydande provinser, Makedonien och Syrien. Men
Cassius och Brutus voro de mest skyldige bland Caesars mördare, och i stället för
Makedonien och Syrien öfverlemnades åt dem de minst betydande provinserna, Kreta
och Kyrene. En annan bland mördarne, Decimus Brutus, hade redan för år 44 f. Kr.
blifvit ståthållare i Gallia Cisalpina. Genom sitt läge kunde denna provins, som
innefattade äfven norra Italien, utöfva det starkaste inflytande på själfva Italien och
var därför den allra viktigaste provinsen. Då det var af vikt för Antonius att icke
blott under sitt konsulat utan äfven efteråt kunna häfda sin ställning, så lät han för
år 43 f. Kr. tilldela sig detta Gallien jämte det på andra sidan Alperna af Caesar
eröfrade området. Gallia Narbonensis befann sig redan i händerna på en annan vän
till Caesar, M. Lepidus, Caesars magister equitum under diktaturen af år 44 f. Kr.
Men under det att Antonius för egen del gjorde anspråk på det politiska arfvet
efter Caesar, kränkte han Caesars personliga arftagares intressen. Denne var hans systers
dotterson, adoptivsonen G. Octavius. Det kom till strid om arfvet efter Csesar mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
