Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN MATERIELLA OCH ANDLIGA KULTUREN.
565
’
’ <-,*>/.*’.–T wwws "$\
^ .
hand. Hvarken virtuosmässig teknik eller språkets glans eller versbyggnadens konst
eller bildernas och så många dramatiskt verksamma sceners skönhet kan komma oss
att glömma dessa svagheter.
Hvad Horatius beträffar, som var den nya erans andra poetiska härold, så visar
hans lyrik trots anslutningen i form till Alkaios’ och Sapphos en verkligen nationell
prägel. Det är verkligen det äkta romerska tänkandet och lifvet i hans tid, som här
möter oss i hans oden och senare i hans satirer och epistlar i utmärkt fint
genomtänkta och fint uppfattade bilder. Hela det sätt, hvarpå tidsstämningen och lifvet
inom en andligen vaken samhällskrets återspeglar sig i en mognad och upplyst
personlighet, får man lika litet frånkänna originalitet som den eminenta konstfärdighet,
hvarmed Horatius behandlar språket och versen. Men å andra sidan är det lika
visst, att till och med i de
ögonblick, då denna poesi
spänner sina vingar till högsta
flykt, nämligen i lyriken,
förståndet är minst lika mycket
med som känslan. Därför
når icke heller gåfvan af
poetisk uppfinningsförmåga,
hvilken dock Horatius
onekligen eger i rikt mått, ända
till den höjd, där den stora
fritt skapande fantasiens konst
börjar.
Lika litet hafva en
Ti-bullus och en Propertius
såsom lyriska skalder uppnått
denna höjd. Så föga det än
fattas hos denna kärlekselegi,
särskildt i Tibulli elegier, af
fantasi och fin stämning, så
förblifver den dock
väsentligen epigonpoesi. Hos
Ti-bullus lefver den vergilianska
herdediktens sentimentala
idyll upp på nytt, och
Propertius är nog smaklös att
i möjligaste mån försvaga
verkningen af hvad som hos
honom är verkligen poetiskt
uppfattadt genom den lärda
barlasten af alexandrinsk
Komisk scen.
Dioskurides’ pompejianska mosaik. Efter fotografi.
bokvisdom och af den mytologiska apparaten i den hellenistiska elegiens manér.
I detta hänseende står Ovidius högt öfver båda. Hans kärlekselegier äro fria
från herdeidyllen och den hellenistiska lärdomen. De formligen andas verkligt lif
och leda oss midt in i hufvudstadssocietetens - visserligen högst frivola - kretsar
och lefnadsvanor, med hvilka skalden själf - man tanke på hans Ars amatoria! - var
blott alltför förtrogen. Det är ett sinnlighetens evangelium, hvars förföriska konst
ytterligare stegras genom trollmakten hos språkets och framställningens bländande
behag och graciösa lätthet. Denna lekande elegans förnekar sig för öfrigt icke heller
då, när Ovidius, såsom i Metamorph öses och i Fas ti, å. v. s. i framställningen af
den romerska festkalendern och de därtill hörande grundläggningssagorna, beträder
legendens och mytens, guda- och hjältesagans område. Den här oundvikliga
lärdomen formligen absorberas genom diktarens på alltjämt nya motiv och på alltjämt
nya öfverraskande vändningar outtömliga konst. Icke heller här strömmar denna
konst från djupet af själen, utan den består hufvudsakligen i den virtuosmässiga
användningen af en teknik, som systematiskt utbildades under Augusti tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
