Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
566 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
genom den från Mindre Asien härstammande skolretoriken. Denna retoriska stil
har Ovidius infört i poesien.
Detta var en för det fria poetiska skapandet ödesdiger vändning, som väsentligen
bidragit till att påskynda poesiens förfall och till den plötsliga försämring, som följer efter
den augustiska tidens diktblomstring. Hvilket afstånd är det icke redan mellan
den horatianska satirens finhet och behag och den retoriserande och moraliserande
satiren hos en Persius (34-62) och den perfida och elaka smädeskriften af Seneca: »den
förgudade Claudii förvandling till en kurbits», eller den deklamatorisk-patetiska
predikotonen hos en Juvenalis (f omkr. 130), hvilken med all sin talang.för iakttagande
och skildring af mänskligt lif och verksamhet, med all sin sentensrikedom dock är
långt skild ifrån en Horatii höga bildning och vidhjärtade rättframhet och i
personlig förbittring och förargelse icke förmår att se världen annorledes än såsom en stor
syndens och lastens pöl. Hvilket är icke sedan afståndet mellan Vergilii episka
diktning och det tomma patos, den retoriska svulsten i Lucani (39-65) episka dikt
Phar-salia, eller de versifierade krönikor, som under Flaviernas tidehvarf Valerius Flaccus
skapade i sin Argonautica, Statius i sin Thebais och Silius Italicus i sin Punica.
Icke mindre förfelade och verkande efterklang voro försöken att med tusen små
medel af retorik återupplifva den i Rom för länge sedan försvunna dramatiska
poesien. Såsom Senecas tragedier till fullo bevisa, kunde resultatet härvidlag blifva
endast ordklang och frasparad, ett ständigt jäktande efter sensation, efter råa yttre
effekter, pompösa tirader och svulstiga deklamationer, en dialog, utstofferad med hela
den skolmässiga handtverksutrustningen af ljudande sentenser och liknelser, af
antiteser och ordlekar, kort sagdt, idel med svett och möda ett resonerande förstånd
afvunna prestationer, som oaktadt ärligt bemödande icke förmå skapa sanna människor
med lefvande individualitet, utan blott konventionella typer. Om dessa tragedier icke
desto mindre verkat på eftervärlden, såsom t. ex. på det franska dramat, så beror
detta på den för besläktade andliga strömningar bestickande tekniken, som kunde
åstadkomma sådana verkningar, icke på äkta skapande konst.
Sådan skapande konst fanns nog ännu, men blott där, hvarest undantagsvis en
stark talang genombryter skolretorikens skrankor. Särskildt är Petronius, den
genialiske men också alltigenom frivole maitre de plaisir vid Neros hof, en sådan talang.
Det obetydliga, som vi hafva kvar af hans stora tids- och sederoman, visar en sådan
kraft i uppfinningen och en sådan plastisk åskådlighet i framställningen, en sådan
rikedom på fin humor och snillrik ironi, att till och med skildringen af den groft
materialistiska sfär, till hvilken fragmentets hufvudhjälte, den odödlige Trimalchio och
hans omgifning försätta oss, oemotståndligt fängslar läsarens intresse. Det är skada,
att författarens höga bildning och hans för allt skönt öppna sinne, som uppenbaras
särskildt i träffande omdömen om konst och litteratur, samtidigt äro förenade med
så mycket af nihilism i sedligt afseende.
I detta afseende står honom i öfrigt Martialis nära. Han är det polemisk-satiriska
epigrammets mästare, en äkta diktare och glänsande människoskildrare, som försmår
retorikens kryckor lika afgjordt som Petronius, men som för öfrigt icke mindre än
denne i annat afseende offrar åt tidens smak med sin förkärlek för det obscena.
Därtill kommer en simpelhet i tänkesättet, som gör Martialis till typen för den fåle
litteratören och tiggarskalden, som enligt sin egen med cynisk öppenhet afgifna förklaring
stod med sina verser till tjenst åt enhvar, som betalade honom »odödlighetens pris»,
imperatorn likaväl som den vanlige hofmännen, den kejserlige taffeltäckaren och
munskänken. Detta tydliga tecken till förfall är för öfrigt typiskt för alla den tidens
för lifsuppehället diktande litteratörer. Man tanke blott på Martialis’ samtida och
rival, neapolitanaren Statius, som i sina tillfällighetsdikter, Silvce, trots en vida
finare känsla för den egna personlighetens och konstens värde, dock nedlåtit sig till
ett rätt ödmjukt och öfverdrifvet smicker af den »allraheligaste imperatorn» Domitianus
liksom ock af kejserliga frigifne och eunucker. Mot denna svaghet kan han dock
ställa ett afgjordt företräde därutinnan, att han alls icke offrat åt tidens lasciva
smak. Såtillvida efterlemna de älskvärda bilder, i hvilka han för oss genom den
förnäma världens hus, in i den kejserlige privatsekreterarens kabinett, till skolan,
till amfiteatern och genom Tiburs och Neapels omgifningar och villor, ett vida mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
