Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
570 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
Jämte en återhållen lidelses glöd är en ytterligare källa till misstag att söka i beroendet
af stämningar och fördomar, som ytterst hafva sin rot i Taciti klasställning. Han
är aristokrat från hjässan till fotabjället, så att han till och med finner det i högsta grad
otillständigt, att en dotterdotter till Augustus kunde välja en make, hvars farfader varit
blott riddare och att Tiberii svärdotters äktenskapsbrytande kärlek gällde en man,
som ej tillhörde den högsta aristokratien! Med hvilket högmod ser han för öfrigt ej
ned på vanliga dödlige, t. ex. på de beklagansvärde, som på arenan till den lägre
och till den förnäma pöbelns förlustelse utgöto sitt blod - gladiatorsblod, lättköpt
blod! - och på folkets massa öfver hufvud taget, hvars inre själslif är honom
fullkomligt likgiltigt. Man erinre sig blott det sätt, hvarpå han bedömer den i Rom
redan tämligen utbredda kristendomen såsom helt enkelt en kriminell
sjukdomsföreteelse i massornas lif, såsom ett symptom af det från alla världens kanter till Rom
sammanströmmande folkslöddrets förbrytarinstinkter och otyglade vidskepelse.
Men för öfrigt är Tacitus icke alltid pessimist. Han kan också idealisera,
hvarvid han emellertid lika litet kunde undgå faran att blifva ohistorisk. Man tanke
blott på den för tiden karakteristiska böjelsen för romantisk förklaring af det
förflutna och af enkla kulturtillstånd, sådan den kommer till uttryck i det ensidiga
förhärligandet af den republikanska tiden och i den.idealiserade framställningen af
germanerna i skriften om Germanien, liksom också i föreställningarne angående historiens
första tid, hvilka erinra om Rousseaus och Tolstojs idéer. Det är en sentimental
romantisk stämning, som midt under det närvarandes dissonanser fyller sig med längtan
efter ett förloradt paradis och som förlorat måttstocken för det objektiva värdet af
det förflutnas alltför mycket öfverskattade lycka liksom för det närvarande.
Och dock hvilket oerhördt väldigt stup nedåt, då vi vända oss från Tacitus till
Suetonius, privatsekreterare hos Hadrianus och författare till en rad af kejsarbiografier
från Caesar intill Domitianus. Han är en kammarlärd utan högre lyftning och utan
hvarje djupare historiskt intresse och uppfattning, han disponerar sina lifs- och
karaktärs-bilder mycket snyggt efter rubriker, under hvilka efter mekaniska schablonmässiga
synpunkter inordnas det fullkomligt kritiklöst sammanförda materialet. Med samma
intresse, hvarmed han såsom fornforskare antecknat månget godt och autentiskt bidrag
till en riktig uppfattning, registrerar han såsom anekdot- och kuriositetssamlare all
skandalkrönikans smuts, som hofskvaller och den högre societetens förtalsjuka hade
uppstaplat kring csesarernas. tron. Denna oäkta historia har sedan under hela den
följande tiden förblifvit mönster och förebild för de romerska framställningarne af
kejsarhistorien, hvilka därför också äro utan allmännare intresse. Blott en enda
gör undantag: Ammianus Marcellinus, en grek från Antiochia, hvilken i fjärde
århundradet på latinska språket skrifvit en csesarernas historia från Nerva ända intill
Valens’ död (96-378) och för oss har det företrädet framför Livius och Tacitus, att
den del af historien, som skildrar hvad han själf upplefvat (353-378), innehåller
framställningen af Juliani tidsålder. Han skrifver i de stora grekiska mönsterbildernas
anda fullkomligt fritt från det sirliga retoriska konstspråket och gifver af caesarerna
karaktärsteckningar, hvilkas liflighet och psykologiska finhet erinra om antikens
bästa biografiska framställningar.
Men denne man af en senare tid är, såsom redan är sagdt, en ensamstående
företeelse. Ty icke ens tidens hellenistiska historiografi har kunnat hejda förfallet. Redan
hos Dionysios från Halikarnassos, som under Augustus skref den gamla
republikens historia, träder den typiske vältalaren oss till mötes. Hans samtida, den
likaledes i Rom lefvande Strabon från Amaseia, visar likaledes i sitt bevarade geografiska
verk en vid och fri blick - jag erinrar blott om hans fint utförda sammanställning
af geografi och historia, som påminner om Alexander von Humboldt och H. Ritter -
men hans historiska verk, i hvilket han fortsatte Polybios1 intill år 27 f. Kr., höjde
sig knappast öfver nivån af kompilation, om det också måste sättas väsentligen högre
än den ytliga, in usam Delphini af konung Herodes’ hoffilosof, Nikolaos från Damaskos^
författade världshistorien. Ytliga och på samma gång tendentiösa äro vidare den
judiske renegaten Josephi skrifter, hans judiska historia, hans historia om det judiska
kriget och Jerusalems eröfring, hans själfbiografi och stridsskriften mot Apion med
ett försvar för judendomen mot dennas talrika vedersakare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
