Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Monarkien under Diocletianus och Constantin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
O
O
p
w
S"
P
er
O)
S»
OQ
P*
OQ
P
i
P
S j
o
p
O
O
p
c/J
P
5’
er
JOo
CfQ
O
3
606 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
under jordegendomen såsom kolonen, så dock under
honom, som i egenskap af »herre och gud» rådde öfver
land och rike. Hvad redan en kejsare före
Diocletianus helt öppet proklamerade såsom grundprincipen för
caesarismens sista utvecklingsskede, nämligen att den
gällande romerska statsrätten måste ersättas med den
persisk-orientaliska, detta blef nu förverkligadt eller
fastmera bragt till afslutning i klassisk form genom den
diocletiansk-constantinska statsförfattningen. Monarken
är, såsom titulaturen dommus antyder, i fullaste mening
statens egare. Han har en obetingad, oinskränkt
rättighet öfver undersåtarnes person och egendom. Den
praktfulla orientaliska konungadräkten, det alltigenom
orientaliska ceremonielet, som inrymmer åt
föreståndarne för kejsarens sofgemak rang och värdighet framför
de högsta riksämbetsmännen, eunuckers placerande i
hoftjenst, det gudomliga dyrkandet af den lefvande
monarken, hvilken man nalkades på knä för att kyssa
fållen af purpurmanteln, det om krypande hundar
påminnande smicker, som uppfattade hans »heliga,
himmelska, gudomliga» viljeyttringar såsom ofelbara
uppenbarelser af ett gudomligt väsen och på grund däraf
stämplade hvarje motstånd mot dem såsom något gud,
löst, allt detta betecknar i allmaktssvindeln och statens
förslafvande en höjdpunkt, som svårligen kunde
öfverträffas. Diocletianus hade därför rätt, då han i fullt
medvetande af sitt mästerverk af absolutistisk
härskarkonst tillade sig själf tillnamnet Jovias, därmed
jämnställande sig med Jupiter själf.
Äfven såtillvida hade Diocletianus anledning till
en stolt känsla af tillfredsställelse, när det med tillhjälp
af hans oerhörda tvångsapparat i verkligheten lät sig
göra att ur rikets åldrande organism tillvarataga de
sista materiella krafterna, med hvilka denna ännu för
längre tid kunde upprätthållas i yttre måtto. Men det
var numera endast en koloss på lerfötter! Alla
lefvande politiska krafter: allmänanda, statskänsla,
initiativ, hade systematiskt dödats under den långa
förtrogenheten med träldomen. Statens själ hade, så att säga,
vikit bort. Visserligen kräfde den enväldige despoten,
som hade sin plats i den stora statsmaskinens centrum,
att Vara statens själ, »den lefvande lagen», såsom
Ju-stinianus uttryckte sig; men denna centrala kraft hade
icke längre förmåga att ingjuta verkligt lif i statens
själlösa maskineri med dess många kuggar och hjul. Den
förmådde på sin höjd sammanhålla det hela genom
lydnadens järnhårda band.
Emellertid ställde den till öfvermått stegrade
centra-lisationen sådana kraf på centralmaktens innehafvare,
att systemet icke kunde för framtiden upprätthållas
utan en viss delning af funktionerna. Därför beslöt sig
Diocletianus år 285 att i sin vän Maximiani person
uppställa för Västerlandet en ccesar och medregent,
hvilken år 293 ryckte upp såsom augustus, medan två i
krig profvade generaler, Constantins Chlorus och Galerius,
uppträdde såsom caesarer vid sidan af de numera tvenne
kejsarne, hvilka hvar för sig innehade titeln augustus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
