Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Medeltidens historiska innebörd (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
själftillit tedde sig utsikter, som voro egnade att bekräfta dess uttalanden om det
prästerliga kallets ojämförliga höghet och ansvar.
Hela denna omdaning, som på så olika sätt bestämde de båda rikshälfternas öden,
stod i växelverkan med de nya barbarfolkens upptagande eller framträngande inom
kulturvärlden. Deras egna själfständiga insatser voro mindre betydande än de för-
ändringar, som framkallades genom de uppfostrande krafternas anpassningar efter
deras behof och mottaglighet. För öfrigt gestaltade sig deras förhållanden till sina
läromästare mycket olika i särskilda fall. De kommo än som besegrade eller skydds-
lingar, än som angripare och eröfrare, och samma skiljaktigheter framträdde ånyo,
allteftersom de själfva såsom vunna för kulturen trädde i beröring med andra ännu
otämda barbarer. Någon plötslig och genomgripande omhvälfning en gång för alla
har egentligen aldrig förekommit. De våldsamma utbrotten voro begränsade i omfång
och verkningar och länge förberedda. Folkvandringarne bilda ingen afslutad inled-
ningsperiod för sig själfva, utan förnyades med korta mellanskof i olika trakter hela
medeltiden igenom. Folkvandringarne, liksom hedningarnes underkufvande, voro blott
former och medel för kristenhetens och kulturens utbredning.
Den traditionella uppfattningen af folkvandringarne framhåller i synnerhet germa-
nernas ingripande däri och betonar mera deras egen initiativkraft än den påverkan, som
de själfva nödgades undergå. Denna uppfattning beror till god del på det särskilda
intresse, som de för närvarande mäktigaste och längst framskridna folken hysa för
sina egna verkliga eller förmenta förfäder, med förbiseende af deras öfvervunna
medtäflares större betydelse under äldre skeden. Germanernas öfvervikt tillhör egent-
ligen nyare tiden och härleder sig från en småningom och mödosamt tillkämpad
kulturutrustning. Betraktar man däremot medeltidens utveckling såsom ett helt i
dess verkliga historiska sammanhang, då måste man erkänna, att äfven flere andra
folkstammar böra lika mycket, stundom i högre grad, uppmärksammas såsom del-
tagande i folkvandringar, som omedelbart eller genom sin återverkan visat sig bestäm-
mande för Medelhafsvärlden och dess utmarkers omgestaltning.
Utom germanerna norrifrån uppträda såsom ledande krigarstammar i synnerhet
turkar (i vidsträckt mening) från öster och araber från söder. Mera under främ-
mande tryck än af egen drift framtränga i Europa slaver och i ringarne mån äfven
kelter och finnar, i främre Asien armenier och iranier, i Nordafrika och på Pyreneiska
halfön berber och till och med negrer. En alldeles särskild ställning intogs af de
redan under senantiken vidt kringspridda judarne, för hvilka medeltidens omstört-
ningar öppnade nya vägar till invandring i obekanta land på mycket olika villkor.
Folkvandringarne, såväl de frivilliga som de framtvungna, ledde endast undantagsvis
till de jämförelsevis rena stammarnes bevarande för framtiden. Den rasblandning,
som utmärkte forntidens åfslutning, fortsattes under medeltiden i växande omfång,
framför allt där kulturutjämningen gjorde sig gällande genom segrares och beseg-
rades oundvikliga sammanlefnad. Språkens utvidgningar och förgreningar, deras
omblandningar och ombyten sammanhängde icke ovillkorligen med öfverlägsenhet
eller svaghet i strider, anlag eller kultur, utan betingades af ganska olikartade sam-
hällsförskjutningar i särskilda fall och måste därför ofta anses vara af tvifvelaktigt
värde eller åtminstone svårtydda såsom vittnesbörd om stamfrändskap eller stam-
skillnad. Mer eller mindre sammanslutna och medvetna nationer framgingo först
ur en lång historisk utveckling, som för öfrigt äfven i detta afseende präglades af
de förefintliga skiljaktigheterna emellan Österns och Västerns kulturkretsar.
I öster var det förnämligast turkiska folk, som under växlande öfverhorder
(hunner, avarer, bulgarer m. fl.) trädde såsom angripare i stället för de dels undan-
trängda, dels med Romarväldet införlifvade goterna och deras närmaste fränder.
Med turkarne följde, i synnerhet under avarernas öfvermakt, såsom våldsamt omflyt-
tade lydfolk de skingrade slaviska stamspillror, som först på Balkanhalfön under
den byzantinska kulturens inflytande sammansmälte med dess af ålder bofasta
befolkning och med sina herrar till någorlunda ordnade, ehuru alltid bräckliga sam-
hällen, sedan de turkiska angreppen mot Konstantinopel slagits tillbaka och horderna
därigenom råkat i förfall, den ena efter den andra. Slaviseringen främjades äfven
af den österländska kyrkans mission, som skapade ett nytt kulturspråk i kristen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
