Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅFVEDÖME OCH KYRKA.
.113
uttalade förbannelsen of ver patriarken Akakios, och denne lät utstryka motståndaren
från listan på dem, för hvilka förböner anställdes. Förgäfves förklarade Felix äfven
Akakios’ anhängare förlustiga sin värdighet. Ingen lyssnade till honom. Andra
saker kommo till för att göra ställningen ännu mera förvirrad, i all synnerhet då
med Gelasius I en lidelsefull afrikan besteg Petri stol. Denne riktade öfverherdens
befogenhet utåt, till och med mot kejsaren, utan att kunna blifva herre öfver svårig-
heterna hemma. Det oaktadt vek han ingalunda tillbaka och sammankallade mot
slutet af sin lefnad en romersk synod, som fastställde grunderna för trosbekännelsen
och kyrkoordningen. Kännaren af den kanoniska rätten Dionysius Exiguus kallar
honom en man, utmärkt genom
eldigt sinne, förträfflig i sin vandel
och af ett vördnadsbjudande yttre.
Frankerkonungen Chlodvigs bety-
delsefulla omvändelse bildade öf-
vergången till nästa pontifikat. Jub-
lande skref Anastasius II (496-498)
till honom: »Gläd din moder kyr-
kan och var för henne en pelare
af järn.» Förhandlingar i med-
lande syfte inleddes med hofvet i
Konstantinopel. Härunder dog
Anastasius, och vid valet af efter-
trädare slodo två kandidater mot
hvaranära: Syrfimachus och Lau-
rentius. Det kom till så häftiga
tvister, att konung Theoderich må-
ste ingripa. Han uttalade sig för
Symmachus (498-514). För att
förebygga dylika oegentligheter i
framtiden lät den nyvalde på en
synod fatta stränga bestämmelser
angående påfveval, hvilka så vidt
möjligt skulle ställa konungen utom
saken. Men denne brydde sig ej
därom, utan ingrep i Rom, när han
fann det nödvändigt. Ja, ett delta-
gande nästan påtvingades honom,
när Laurentii anhängare sökte
störta Symmachus. Nu följde un-
dersökningar, synoder, uttalanden
af myndigheter och våldshandlingar,
tills palmsynoden år 501 uttalade
sig för Symmachus. Det oaktadt
höll Laurentius sig uppe i flere år,
och för de strängt påfligt sinnade
voro dessahändelser anstötliga. Sym-
machus själf lät förklara, att alla
föranstaltningar af lekmän öfver
andliga voro ogiltiga, och förfalskningar gjordes för att lemna stöd åt det påståen-
det, att en påfve aldrig finge dömas af någon. Tjugufem år senare verkställde den
romerske abboten Dionysius Exiguus en samling af canones, hvari påfliga dekret
likställdes med synodalbeslut, under det att en annan skrift ledde i bevis, att kyrkan
råder för det andliga, kejsaren för det världsliga. Symmachi seger innebar tillika
Roms seger öfver Östern. Förhoppningarne om förlikning voro förbi; påfven bann-
lyste kejsaren, och denne svarade med smädelser. Härvid hade Petri efterföljare
den fördelen, att häftiga strider rasade inom Österlandets kyrka. Slutligen tvingade
krigshären kejsaren till eftergift. Han af lät en skrifvelse till påfven med inbjudan
Påfven Cornelii graf kamma re
i S:t Callisti katakomb i Rom.
Efter fotografi af Anderson, Rom.
Världshistoria H.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
