- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
146

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

146 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
talen. Båda tjenade det ändamålet att låta sådana fordringar al de andlige, som ännu
icke voro genomförda, framstå som gamla rättigheter eller bringa i dagen kungliga
förordningar, i hvilka de voro erkända.
Grundtanken i alla dessa sträfvanden var, att de världsliga lagar och de stats-
inrättningar, som stodo i strid med konciliernas beslut och påfvarnes förordningar,
skulle försättas ur kraft. Kyrkan gjorde anspråk på företrädesrätt för sin lagstiftning.
Därmed sammanhänger också vidare, att kyrkan påstod sig hafva rätten att för-
läna den kejserliga värdigheten. Anledningen därtill erbjöd kejsarens kröning och
smörjelse genom påfven. Dessa handlingar äro af olika art. Smörjeisen var en från
det judiska ceremonielet härstammande kyrklig invigningsakt. Kröningen var af världslig
natur och ett lån från Konstantinopel, där den ibland förrättades af kejsarne, ibland
af patriarken. Karl den Store hade visserligen, sedan han mottagit valet af romarne
och stormännen i hären, låtit kröna sig af påfven, men 813 krönte han själf sin son,
hvilken senare i sin ordning 817 krönte sonen Lothar till kejsare. Också hafva dessa
kröningar genom konungarne icke ansetts som en källa till makten, utan endast som
ett högtidligt tillkännagifvande af det förrättade valet och ett öfverlemnande af
ämbetet. Den af stormännens bifall understödda kejserliga viljan var den rättsliga
grunden för tronföljden. Både kejsar Ludvig I och Lothar I hafva låtit kröna sig
af påfven, men för ingen del i den föreställningen, att deras värdighet hade sin
upprinnelse i denna handling. Den påfliga kröningen kom till som en högtidlig form
af den kyrkliga välsignelsen och det ceremoniösa kungörandet, som emellertid
alldeles icke i rättsligt afseende utgjorde ett fullständigande af upphöjelsen till kejsar-
värdigheten. Detsamma gäller om smörjeisen. Denna uppfattning har heller aldrig
fullständigt undertryckts under medeltiden. Faktiskt hafva de tyska konungarne
äfven före sin kejsarkröning liksom äfven de konungar, som öfver hufvud aldrig
blefvo krönta till kejsare, likväl utöfvat kejsarens rättigheter. Man afstod dock ogärna
från kröningen. Mer eller mindre fogade sig äfven kejsarne själfva i den sedan midten
af det 9:de århundradet ibland tveksammare, ibland dristigare framträdande åskåd-
ningen, att den kejserliga värdigheten kräfde den påfliga kröningen och vore beroende
däraf. Utbildningen af dessa föreställningar hör till de viktigaste händelserna under
dessa årtionden. Därunder smiddes de vapen, med hvilka Gregorius VII och hans
efterträdare utkämpade sina strider och vunno sina segrar.
Kejsar Ludvig II lät 844 kröna sig till langobardernas konung af påfven Sergius,
sedan han därtill kallats af sin fader, kejsar Lothar (843), och han själf redan länge
utöfvat den kungliga makten. Det är uppenbart, att han icke kunde härleda sin
makt ur den påfliga kröningen. Han kom fasthellre till Rom för att därstädes ånyo
befästa romarnes och påfvens undersåtliga ställning till kejsaren. Staden och påfven
måste på hans befallning ånyo svära kejsar Lothar trohetsed. Mindre klarhet råder
beträffande kejsar Ludvig II:s kröning 850. Den skall hafva egt rum på föranstal-
tande af kejsar Lothar, som liksom en gång Ludvig den Fromme antog sonen som
medkejsare redan under sin lifstid. Men när år 871 den grekiske kejsaren i en af
högmod svällande skrifvelse ville klargöra för kejsar Ludvig, att denne med orätt bar
titeln Imperator Augustas, som blott tillkomme Konstantins efterträdare, då framhöll
Ludvig till stöd för lagligheten, af sin kejserliga värdighet äfven detta, att han därtill
vore smord af påfven. Han hade en särskild orsak därtill, emedan greken i sin
skrifvelse hade användt det argumentet, att i den heliga mässan ända från apostlarnes
tid det endast talades om ett rike, och att det frankiska riket för den skull först
behöfde erkännande af kyrkans fyra patriarker. Ludvig vederlade denna teologiska
grund med den lärda invändningen, att den heliga mässan icke talade om något
världsligt rike, utan menade Guds rike. Vidare hänvisade han därtill, att alla patriar-
kerna i sina bref kallade honom kejsare, och att han i Rom erhållit den heliga smör-
jeisen. Alltså delade icke patriarkerna den af kejsaren anförda teologiska meningen.
Men otvifvelaktigt växte under sådana omständigheter påfvens betydelse i förhållande
till kejsaren och kejsarkröningen. Den steg än vidare därigenom, att vid saracenernas
anfall påfven Leo IV (847-855) förhöll sig som en tapper och omtänksam furste,
hvilken fullständigade de frankiska skyddsherrarnes otillräckliga åtgärder. Men kejsar
Ludvig II förblef ännu Roms herre och ingrep strängt, då den måhända grundade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free