Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 G- KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL l 3: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
regentskapet ända till sin död 991. Hon visade stor förmåga, men det är själfklart,
att stormännens själfständighet ökades under dessa stridigheter. Den kungliga
myndighet, som Otto I en gång innehade, föll sönder, helst som den icke upprätthölls
genom en lagstiftning, som anpassade sig efter de förändrade förhållandena. Otto III
hade erhållit en lärd uppfostran till olycka för honom själf, ty han hade blifvit
öfverkultiverad och förkonstlad. Han kände alltför litet till sina staters verkliga
tillstånd och närde sin själ med fantastiska föreställningar, som ingåfvos honom af
människor utan ansvarskänsla, uppfyllda af drömmerier, härflytande ur en mystisk
sinnesriktning och en ofullkomlig kännedom om den romerska rätten. Den nervöse,
alltför känslige och om sin intelligens medvetne ynglingen blef dessutom föremål
för ett farligt smicker och - hvad som kanske var ännu värre - hemföll åt
denna själfförhäfvelse, som med nödvändighet måste uppstå ur föreställningen om
kejserlig allmakt, helst när man - som denne gosse - betraktar den kejserliga
myndigheten som något öfversvinneligt, som förlorar sig i teologiska drömbilder.
Strax efter myndighetsförklaringen drog den 16-årige konungen till Italien, och då
han ansåg herraväldet öfver Italien och den påfliga stolen som ett tillbehör till det
tyska konungadömet, förlänade han den just nu lediga påfvestolen åt sin 24-årige
kusin Bruno af Kärnten. Denne lät på vanligt sätt det romerska folket och präster-
skapet förrätta påfvevalet och krönte Otto till kejsare. Denne ungdomlige påfve var
uppfylld af tidens dragning åt det mystiska och ställde all världslig makt och härlighet
långt tillbaka för prästadömets höghet, som hela kristenheten borde vara under-
dånig. Så snart Otto III återvände till Tyskland, fick påfven erfara svagheten i
sin ställning, ty han måste fly från Rom för en af Crescentiernas motpåfvar.
Genast öfverlemnade Otto för andra gången Tyskland åt dess öde, underkufvade Rom
och tog en grym hämnd på Crescentierna. Han återgaf Gregorius V hans makt, och
då denne dog 999, upphöjde Otto sin lärare Gerbert till påfve under namn af Syl-
vester II. Otto III var i sanning egendomlig. Hans åsikter om kejsardömets för-
hållande till påfvedömet hade varit alldeles motsatta Gregorius V:s uppfattning. Otto
hade förfogat öfver påfvedömet på ett sätt, som var oförenligt med Gregorii åsikter.
Men de båda unga furstarnes personliga tillgifvenhet för h varandra och det
oklara fantasteriet i denna mystik, som sammanblandade andligt och världsligt, och
slutligen - viktigast af allt - nödvändigheten att hålla tillsammans mot det
romerska adelspartiets opposition, allt detta hade kommit dem att se bort från
motsägelsen. Annorlunda var förhållandet med Sylvester II. Han kunde blicka
tillbaka på ett rörligt lif och hade med eftertryck uppträdt till förmån för biskoparnes
själfständighet, som var oförenlig med Gregorii uppfattning af den romerske
biskopens myndighet öfver alla andra biskopar. Men när han nu blef påfve, slog
han in på samma väg som den unge Gregorius V. Otto III stannade i Rom. Han
ville göra Rom till medelpunkt för ett världsherravälde, som hvarken hade gränser
eller form. Därunder kom han under fund med att kurian genom falska urkunder
försökte lista sig till besittningar och rättigheter, som tillhörde riket. I en till påfven
Sylvester II ställd urkund uttalade Otto, att den konstantinska donationen vore
en förfalskning, och klagade öfver den tilltagsenhet, hvarmed prästerna sökte draga
till sig andras egodelar. Men i samma urkund förlänade han af kronogodsen ytter-
ligare besittningar åt Rom. Han förfor, som vore kejsarvärdigheten så upphöjd och
så säkert befästad, att dylika enskildheter ingenting betydde. Allt hans görande var
fantasteri. Hans förebild - så vidt han öfver hufvud gjorde sig någon föreställning
därom - var hofvet i Konstantinopel och en legendarisk bild af Karl den Store,
till hvar^s graf han vallfärdade, men hans planer låta icke närmare bestämma sig.
Påfve och kejsare skulle stå i spetsen för världsriket, men deras inbördes förhållande
förblef obestämdt. Otto handlade alldeles som öfverherren, äfven öfver påfven,
men å andra sidan var han starkt gripen af tidens mystik, som aktade allt världs-
ligt ringa i jämförelse med kyrkan och äfven alla lekmän, konungen inbegripen, i
jämförelse med de andlige. Med askes och martyrskap trodde man sig förvärfva den
eviga saligheten. Det var den tiden, då talrika kloster förnyade sina regler efter
mönstret af det franska klostret Cluny och förenade sig under detta kloster till en
kongregation, som gjorde starkt intryck på många dugliga furstar och herrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
