- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
170

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

170
G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.

nederlag (vid Welfesholz d. 11 febr. 1115), då erkändes äfven i Tyskland den bannlysning, som en burgundisk biskop hade uttalat öfver kejsaren med tillstånd af
påfven, som fann detta förenligt med sin edliga försäkran. Henrik måste slutligen
genom konkordatet i Worms den 23 sept. 1122, som de segrande furstarne förmedlade mellan kejsaren och kurian, medgifva fria biskopsval i Tyskland, Burgund och
Italien. Dock skulle valet ega rum i konungens eller hans ställföreträdares närvaro,
och vid stridiga val skulle han hafva afgörandet i sin hand. I Tyskland hade han
dessutom veto gentemot misshagliga prelater, i det att ingen biskop fick vigas, om
ej konungen förut hade förlänat honom insignierna (d. v. s. meddelat honom investitur). Vid Henrik V:s död inträffade söndring vid valförrättningen. Lothar af Sachsen
vann pluralitet, tack vare
kyrkans understöd, men motståndarne vägrade att
erkänna honom. Ännu hade nämligen ingen fast
ordning utbildat sig i
fråga om valförrättningarne. Motpartiet upphöjde Hohenstaufern Konrad till konung och underkastade sig först 1134,
alltså efter nära tioårigt
motstånd. Tre år senare
dog Lothar, och nu började söndringen ånyo.
Lothars mag och arftagare
Henrik den Stolte, som
förenade de båda hertigdömena Bayern och Sachsen och var den ojämförligt mäktigaste fursten i
riket, hade ansett sitt val
som själf klart, och så
tänkte äfven flertalet af
stormännen. Men liksom
1125 arbetade kyrkan
äfven nu för motståndaren till den siste kejsarens familj, och sålunda
erhöll Hohenstaufern
Konrad kronan, densamme som en gång var Lothars motkonung. Welferna erkände honom icke,
och nu förnyades det borgerliga kriget, som visserligen 1142 till det yttre
slutade genom fördrag och
familjeförbindelse, men
ändå efterlemnade en
myckenhet olösta stridsfrågor. Alla Konrad III:s
ansträngningar att upprätthålla lugnet och stärka
rikets krafter blefvo härigenom förlamade. Då nu
dessutom under dessa
årtionden det klerikala
partiet utbredde sig, så
inses lätt, att hvarken
Lothar eller Konrad III
kunde göra några försök
att återvinna de rättigheter, som Gregorius VII
och hans efterträdare
hade beröfvat konungamakten, ehuru 1130 ett
tvistigt påfveval i Rom
- Innocentius II (1130
-1143)ochAnacletus(1130
-1138) - erbjöd ett gynnsamt tillfälle därtill. Och
ännu mer, en folkrörelse
i Rom fordrade bestämmanderätten öfver stadsstyrelsen, och liksom l flere
af städerna i Italien, Tyskland och Frankrike var
biskopen i Rom ur stånd att försvara sin forna maktställning. Påfven Eugenius III
(1145-1153) måste fly från Rom, där Arnold af Brescia hade väckt borgarnes stolthet öfver
deras gamla historia, att de för egen del kräfde påfvarnes anspråk på världsherravälde.
Förgäfves sökte Eugenius hjälp från Sicilien. Först kejsar Fredrik undertryckte rörelsen
och återgaf påfven herraväldet öfver Rom. Men den landsflyktige påfven Eugenius uppträdde i Frankrike och Tyskland som den egentlige härskaren öfver dessa land, så att
han till och med uppväckte furstarnes och ministerialernas förbittring, hvilka i investiturstriden hade tagit Roms parti mot konungen. Bågen var för högt spänd. Stormännen
hade understödt Rom för att öka sin besittningar och rättigheter, men ville för ingen del
vara Roms verktyg och tjenare. Furstarne klagade, att de måste vänta länge i påfvens
förmak, och ministerialerna, att deras inflytande vid val af biskopar och abboter
blifvit inskränkt. Men nu fingo de skörda, hvad de sått. Konung Konrad saknade

Bildtext: Rudolf af Schwaben. Grafsten i Merseburgs domkyrka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free