Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bildtext: Kejsarpalatset i Goslar. Efter fotografi af Königl. Preuss. Messbildanstalt.
visst icke kraft, men de svårigheter, med hvilka han hade att kämpa, voro alltför
stora, och han var innerst tillbakahållen af en viss skygg tvekan att sätta sig upp
mot hvad så många betydande män försvarade som kyrkans rätt förmedels urkunder,
som han icke kunde pröfva, och teorier, hvilkas falskhet han väl anade, men icke
kunde bevisa. Läran om kyrkans högre myndighet liksom de män, som representerade densamma under påfvens ledning, nådde höjden af inflytande, då det lyckades
den heliga Bernhard att 1147 förmå konung Konrad till ett korståg. Mad kan säga,
att han mot sin vilja och mot bättre vetande lät sig ryckas med af den religiösa
hänförelse, som lössläpptes af korstågspredikanterna, ty det af partier sönderslitna
tyska riket behöfde nödvändigt sin konung. Konungens broder hertig Fredrik af
Schwaben, Barbarossas fader, klagade bittert på dödsbädden, att Konrad hade låtit
locka sig till detta löfte. Massorna togo korset, emedan de trodde, att Gud själf
kallade dem genom den helige Bernhard och hans medhjälpare. De litade på denna
hjälp. Endast denna sinnesstämning kan förklara konungens beslut att deltaga i
korståget, och så uppfattades det också af de besinningsfulla vännerna af rikets fred
och rätt. Men nu inträffade intet af det, som förkunnats i profetisk ton. Massorna
blefvo slagna, och ledarne råkade i strid med hvarandra. Icke Guds råd, utan onda
andar tycktes leda detta krigståg. De återvändande spillrorna af korshären voro
åtminstone påtagliga argument gentemot de andliges anspråk på att leda världsliga
angelägenheter. Nu inträffade ett starkt bakslag i folkets sinnesstämning. Värdet af
världslig ordning och kunglig myndighet kom åter till erkännande bland människorna,
och konung Konrad själf hade i Orienten i umgänget med den grekiske kejsaren och
under de växlande skickelsernas hårda slag frigjort sig från sin forna underkastelse
under representanterna för de kyrkliga anspråken. Abboten Wibald i Corvey, som
tjenade konung Konrad III som kansler och var honom stor tack skyldig för många
ynnestbevis, skref till påfven om denna förändring i konungens sinnesstämning på
ett nästan ohöfviskt sätt. Det prästerliga högmodet förledde honom att i konungen
blott se en lekman, som icke ens var jämngod med prästen, och detta därför att
konungen icke var nog hård att göra rätt bruk af sin makt gentemot en dylik förmätenhet.
Konung Konrad III dog kort därpå, innan han fick tillfälle att visa, huruvida
han skulle framhärda i den nya riktningen och lyckas därmed. Med hans brorson,
Fredrik Barbarossa, .hvars val han på dödsbädden hade förordat, inträdde den
med investiturstriden begynta kampen mellan de båda universalmakterna i ett nytt
skede. Kejsardöme och påfvedöme uppträdde mot hvarandra mera medvetet och
med skarpare utbildade teorier om sin rätt, med större maktmedel och på en
väsentligen utvidgad skådeplats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
