Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
184 £. RAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
hafva varit, som han förlänade Henrik Lejonet, om han icke längre fram i tiden blifvit nöd-
sakad att krossa den welfiska makten, som han dittills gynnat. I intetdera fallet bar Fredrik
utgått från någon förutfattad mening om en omgestaltning af den sönderfallande länsstaten,
utan han gjorde blott, hvad som syntes honom tjenligt för samlandet i egen hand af
rikets krafter, som han hehöfde för att upprätthålla inre fred och afvärja yttre angrepp.
Härmed sammanhängde det framgångsrika sträfvandet att öka antalet af hohenstau-
fiska husets vasaller och att genom en god organisation göra dem ständigt stridsfär-
diga. På detta sätt ökade han visserligen närmast familjemakten, men i och med
detsamma äfven konungamakten, så godt de dåvarande förhållandena medgåfvo. Vill
man åter klandra honom för att han till sist dock snarare gynnade än tillbakahöll
utvecklingen af landshögheten inom rikets skilda delar, hvilket verkade upplösande
på konungamakten, så måste man åtminstone förut uppvisa, huru Fredrik skulle
hafva kunnat upprätthålla freden utan betydande eftergifter åt enskilda furstar. Också
torde kejsaren hafva hoppats att efter en seger i Italien förfoga öfver så stora
penningmedel, att han kunnat underhålla talrika riddare och väpnare eller andra
soldenärer och på så sätt bryta de tyska furstarnes otillbörliga oppositon. Vi känna
icke hans beräkningar i detta afseende, men vi se de svårigheter, som lågo i vägen
för hvarje direkt försök att stäfja den furstliga myndigheten, och vi kunna däraf
förstå, att han snarare i Italien och i stärkandet af sin familjemakt måste hoppas att
finna medel till konungamaktens höjande.
Inom det tyska rikets furstestånd försiggick vid denna tid en förändring, på
hvilken Fredriks regering utan tvifvel utöfvat ett betydelsefullt inflytande, För det
första begynte under Fredriks regering utdelningen af regalierna til] biskoparne och
abboterna mera afgjordt betraktas som en verklig förläning, och därmed började
också biskoparne och abboterna betraktas som konungens vasaller. Detta förhållande
inverkade på grefvarnes ställning i de grefskap, som hörde samman med kyrkor och
kloster. De upphörde att vara riksämbetsmän omedelbart tillsatta af konungen, och
voro alltså ej längre riksfurstar. De blefvo vasaller under konungens vasaller. På
samma sätt förlorade vid denna tid några biskopar och abboter, hvilka icke i likhet med
de öfriga investerades med regalierna direkt af konungen, utan af andra riksfurstar,
sin förut innehafda ställning af riksfurstar. Detta var förhållandet med biskoparne af
Prag och Olmutz, som sedan slutet af det 12:te århundradet mottogo investituren af Böh-
mens konung, och biskoparne af Gurk, Chiemsee, Seckau och Lavant, som erhöllo rega-
lierna af Salzburgs ärkebiskop. Biskoparne af Lübeck, Schwerin och Ratzeburg voro
ursprungligen vasaller under hertig Henrik af Sachsen och icke riksfurstar. Efter
hertigens fall och utskiftandet af hans hertigdöme erhöll konungen rätten att meddela
dem investituren, och därmed blefvo de konungens vasaller och riksfurstar.
För det andra hafva den tyska medeltidens världsliga furstar utgått ur den karo-
lingiska förvaltningens ämbetsmän, särskildt grefvarne och markgrefvarne, som för-
ordnades öfver flere grefskap. På samma gång som deras ämbete växte samman
med förläningen, hvars tillgodonjutande tjenade som aflöning, blef ämbetet redan i
9:de århundradet betraktadt som län och gick tillika i arf. Därigenom uppstodo
mäktiga släkter, som höjde sig öfver andra genom besittningar och höghetsrättigheter.
I början af det 10:de århundradet framträdde ur kretsen af denna ämbetsmannaadel
de fem stamhertigarne af Bayern, Schwaben, Sachsen, Franken och Lothringen.
Under loppet af det 10:de-12:te århundradet afsöndrades från deras områden betydande
delar och blefvo nya hertigdömen. Jämte markgrefvarne, pfalzgrefvarne och landt-
grefvarne, som likaledes härskade öfver större områden, omfattande flere grefskap,
och biskoparne och riksabboterna, som af konungarne mottagit en mängd grefskap,
utgjorde dessa hertigar rikets förnämligaste furstar. Men de under dem stående gref-
varne betraktades i alla fall äfven som riksfurstar, för så vidt de voro fria herrar
och icke tillhörde ministerialståndet.
Jämsides med denna utveckling försiggick en sönderstyckning af de flesta grefskap
genom förläning af immunitet och exemtion af jordagods, särskildt sådana som till-
hörde kyrkor, kloster och städer, hvarigenom dessa utbrötos ur grefvens förvaltning.
Dessa immunitetsområden eller »muntate» voro icke alltid fullständigt undandragna
den grefliga förvaltningen och domsrätten, men utgjorde dock afsöndrade områden?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
