- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
202

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. England

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

202 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
hans egen regering. Efter stora förluster i landområde och efter hittills oerhörda
medgifvanden åt påfvestolen kämpade sig England dock just under denna period
fram till de statliga inrättningar, som man ännu i dag prisar som grundvalarne för
den politiska utveckling, som utmärker England framför alla andra stater. Fullt
säkerställda blefvo de dock först under konung Edvard I:s regering (1272-1307).
Genom Henrik II:s lagstiftning tycktes striden mellan kronan och stormännen för
en tid hafva afstannat, men under konung Johan utbröt den ånyo, särskildt då han
i det trångmål, hvari påfven Innocentius III och konung Filip August af Frankrike
försatt honom, öfverlemnade sitt rike till påfven och återfick det af honom som för-
läning. Under högtidliga former öfverräckte han sin krona till den påflige legaten
och nedlade hyllningseden i hans hand. På så sätt blef konungen af England påf-
vens vasall, och ett stort steg syntes därigenom vara taget att förverkliga Gregorius
VII:s teori, enligt hvilken alla stater borde träda i rättsligt beroende af Rom och
alla furstar vara påfvens vasaller. Johan utfäste sig dessutom till en årlig tribut.
Landet var upprördt och sedan Johan besegrats af Filip August vid Bouvines den
27 juli 1214, tvingade honom stormännen att i Magna Charta erkänna ett antal grund-
bestämmelser rörande den offentliga rätten, hvarigenom särskildt baronerna och stä-
derna sökte skydda sig mot konungens despotiska ingrepp. Den orubbade arfföljden
i länen liksom garanti mot olagliga pålagor, godtyckliga tullar och missbruk af den
dömande makten utgöra hufvudinnehållet i urkunden, som erhöll en särskild betydelse
därigenom, att ett utskott af baroner tillsattes för att öfvervaka Magna Chartas genom-
förande. Påfven Innocentius III förklarade Magna Charta ogiltig i kraft af sin myn-
dighet som öfverste länsherre, men stormännen läto ej afskräcka sig genom hans
hotelser och bannbullor och funno understöd i Frankrike, då Johan nu ville kufva
dem med en här af legosoldater. De ämnade till och med afsätta Johan och taga
kronprinsen af Frankrike, sedermera Ludvig VIII, till sin konung. Då påfven afled i
juni 1216 och konung Johan likaså några månader senare, uppstodo nya partiförhållanden.
Stormännen läto planen att upphöja Frankrikes blifvande konung på Englands
tron falla och erkände Johans son Henrik III som konung. Under hans rege-
ring utkämpades flerfaldiga strider, under hvilka grundsatserna i Magna Charta
noggrannare formulerades och fullständigades. Under dessa strider förstodo de
påfliga legaterna att åt utländska gunstlingar förskaffa talrika prebeiiden inom den
engelska kyrkan och drogo till på köpet stora summor ur landet genom skatter och på
annat sätt. Häremot reste sig en stark opposition bland det engelska prästerskapet
och det engelska folket, och påfvestolens ombud och uppbördsmän blefvo upprepade
gånger öfverfallna, rånade och misshandlade. Dessa strider nådde sin höjdpunkt,
då konungen 1258 ytterligare begärde nya stora summor af en församling stormän
(parlament) i Oxford. Denna församlings beslut, kallade Oxfordsprovisionerna, ut-
vidgade stormännens gamla rättigheter. Simon af Montfort var den kloke och orubb-
lige ledaren i denna strid. Genom segern vid Lewes (1264) tvang han konungen
att erkänna Oxfordsprovisionerna och kallade till parlamentet jämte prelaterna och
baronerna, som hade sina län direkt af konungen, äfven representanter för de fria
adliga godsegarne, två från hvarje grefskap, och representanter för London och flere
andra städer. Några månader senare stupade Simon af Montfort i en strid mot prins
Edvard, konungens son, men de nämnda grundvalarne till en representation voro
redan så fasta, att ej ens prins Edvard vågade rubba dem, utan snarare såsom
konung (1272-1307) byggde vidare på den redan lagda grunden. I sina parlament
fann också konung Edvard ett stöd, som gjorde det möjligt för honom att tillbaka-
visa Bonifacius VIIIis förmätna fordringar, då han ville hindra konungen från att
eröfra Skottland. Edvard I var ingen stor man och ingen upphöjd ande, men
han var förtrogen med förvaltningen och hade öppen blick för tidens kraf.
Domstolsväsendet ordnades ånyo, och de andliga domstolarnes befogenheter blefvo
noggrant bestämda, hvilket var detsamma, som att de inskränktes. England var ett
enhetligt rike, och medvetandet därom stärktes under Edvards regering genom de
öfver hela landet utsträckta rättegångsreformerna och ännu mera genom parla-
menten, som sammanförde ombuden för hela folket. Och detta gäller om det 13:de
århundradet i dess helhet. Visserligen utsattes landet genom påfvens länshöghet och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 22:10:23 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free