- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
214

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det östromerska riket 867-1261

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

214 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
var en medeltidsstad, det östromerska riket var en medeltidsstat, och den byzan-
tinska litteraturen var ett stycke medeltidslitteratur. Väl är det många, som tro,
att man bör värdesätta dessa lärde och skriftställare efter de rester af den
klassiska litteraturen, som äro bevarade till vår tid, men just de sista årtiondenas
forskningar hafva visat, att efter äfslutningen af den nationella bildningsprocessen i
det 7:de århundradet den byzantinska folkanden tog sig uttryck i en egenartad
litteratur. Vid midten af det 9:de århundradet gjorde det andliga lifvet ett kraftigt
uppsving och hade en framstående representant i den lärde Photios, som man enligt
den mest betydande kännarens utsago skulle värdesätta alldeles oriktigt, om man
hänförde honom till den klassiska litteraturens sista period. Från denna tid förblef
landets andliga lif i stigande trots de skakningar, som ofta hotade stat och samhälle
med undergång, tills det 12:te århundradet såg den litterära renässansens fulla
utveckling. Det är sant, att det fattades ungdomlig friskhet i denna litteratur och
detta andliga lif, liksom dess språk var ett skol- och skriftspråk, som var vida skildt
från det, som folket talade, men det var dock grekiskt språk och en förnyelse af
grekisk anda, som nu utöfvade ett verksamt inflytande i det östromerska riket, hvilket
omfattade så många folk och genom sin auktoritet påverkade så många ännu föga
kultiverade folkslag. Rhomäerna, såsom dessa byzantiner kallade sig, voro visserligen
stolta öfver att de bevarade den grekiska andens och den romerska maktens ära,
men de voro äfven stolta i känslan af att själfva vara något. De voro stolta öfver
att vara ett kristet folk, ett folk som på en farlig plats bevarade och vårdade antikens
skatter och kristenhetens tro.
Dessa fakta göra det lättare att förstå, huru dessa till synes utlefvade folkelement
från den grekiska och romerska världen ännu alltid visade styrka och förmådde upp-
ställa män, som voro vuxna de nya förhållandena. Därtill kom, att härorganisa-
tionen och förvaltningen liksom äfven det kejserliga hofvets vidlyftiga apparat gåfvo
tillfällen åt personer ur folkets stora massa, som delvis ännu lefde i fullt obruten
naturenlighet, att uppstiga till de högsta äreställen. Den, som i farliga ögonblick visade
mod eller fick tillfälle att göra en högtställd person eller rent af kejsaren en tjenst,
han kom lätt till makten, yar han också blott en enkel soldat eller tjenare. Kejsar
Basilius I (867-886) och Nikephorus II (963-969) voro i likhet med kejsar Justinus I,
fader till kejsar Justinianus, af bondesläkt. På samma sätt hafva många personer
ur de talrika raserna och stammarne kallats till viktiga poster i hären och för-
valtningen, såsom syrier, illyrer, slaver af olika stammar, armenier och andra.
Nikephorus II var en kappadocier, hans mördare och efterträdare, Johannes Tzimiskes
(969-976), som besegrade ryssarne, återvann bulgarernas område åt riket, slog ara-
berna och återeröfrade Syrien, var en armenier. Leo III (717-741) var en isaurier
och Mikael II (820-829) en phrygier. Särskildt betecknande är det stora antal greker
och syrier, som tack vare byzantinskt inflytande bestigit påfvestolen. Äfven i littera-
turen och affärslifvet och såsom förmedlare mellan de östra och västra landen
hafva syrierna utöfvat utomordentlig betydelse, d. v. s. de syrier, som blifvit helle-
niserade och kände sig som delar af rhomäerna CP&iwioi). De hafva lemnat ett
synnerligen kraftigt och betydelsefullt bidrag till den helleniserade öfverklass, som
i hufvudsak uppbar statsmedvetandet. Detta samhällslager omfattade äfven betydande
delar af handtverkarnes stånd, ty konst och handtverk stodo i blomstring, och en
stor procent af städernas befolkning måste hafva höjt sig till en högre plats i sam-
hället genom dylik verksamhet. Men ståten och öfverflödet vid hofvet och bland
de förnäme skapade också en myckenhet af onyttiga samhällsmedlemmar. Därtill
kom massan af munkar och präster, som ofta spelade en viktig roll vid de inre
oroligheterna, och det slödder, som trängdes kring kyrkor och kloster. Till sist
ökades stadspöbeln genom slafvarne, hvilkas antal var olika vid olika tider, men i
genomsnitt måste hafva varit ganska stort. Då fiender genomströfvade landet och
belägrade städerna eller rent af stormade dem, flydde slafvarne massvis eller blefvo
bortsläpade. Efter kejsarnes segrar öfver turkar, slaver eller andra fiender fylldes
däremot torgen och husen med dem. Landtbefolkningen saknade i många trakter
merendels egen jord och lefde i beroende af de stora godsegarne. I andra provinser
var det bättre ställdt, och regeringen har upprepade gånger sökt skydda det fria

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free