Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det östromerska riket 867-1261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
grymma straff. I Mindre Asien kämpade han med framgång mot Seldjukerna. I
Syrien var han mindre lycklig, där han ibland i förbund med den fraiikiska kors-
hären stred mot dem, ibland måste själf rikta sina vapen mot de fraiikiska riddarne.
Johannes Komnenus umgicks med stora planer på denna krigsskådeplats. Då omkom
han 1143 genom ett olycksfall på en jakt. Hans son Manuel (1143-11180) hade liksom
fadern rykte om sig att vara en outröttligt verksam härskare af sällsynt styrka
både till kropp och själ och ända till äfventyrslust stegradt ridderligt mod. Han
kunde omgifva sig med allsköns glans, när det gällde att imponera på människor,
men han kastade alla former å sido, när det gällde att bispringa en kamrat, lika-
mycket hvad rang han hade. Han var en älskvärd människa, en skicklig diplomat
och en framstående militär, om han också var mer ridare än fältherre. Men rikets
läge förvärrades. Normandernas rike var en farlig granne för en stat, som redan
hade att utstå strider åt två håll, i norr mot barbarerna vid Donau och i öster mot
saracenerna. Det andra korståget medförde för kejsar Manuel samma faror som det
första för hans farfader. Men han utstod dem, och då kejsar Konrad III efter sin
härs undergång sjuk återvände till hemmet, rönte han omsorgsfull vård hos Manuel.
De skildes som vänner och läto hvarken förvilla sig genom de dogmatiska motsätt-
ningarne eller genom påfvens försök att göra den förut mot kyrkan så foglige kejsar
Konrad till ett vertyg för sina planer.
Manuel hade en tysk gemål och äfven andra förbindelser med Västerlandet. Han
har äfven förhandlat med påfvarne Eugenius III och Hadrianus IV om en kyrklig för-
ening mellan greker och latiner. Men lika litet som dessa försök ledde till målet, lika
litet kunde den politiska anslutningen till Västerlandet hafva någon framgång. Föreställ-
ningen om ett världsrike föranledde närmandet. Men då hade den ene kejsaren måst
underordna sig den andre eller åtminstone måst afstå från omstridda områden, och därtill
var ingendera böjd. Och om det också hade sketl, så hade ingen varit i stånd att under
samma spira förena dessa massor af olikartade land. Med Manuels död 1180 slutade
den hundraårsperiod, hvarunder det byzantinska riket varit nog lyckligt att regeras af tre
härskare efter hvarandra, hvilka hvar för sig voro utmärkte af framstående egenskaper
och tillsammans bildade en lysande rad, något som är sällsynt i alla land. Men då
nu omedelbart efter dem upplösningsprocessen begynte, så framgår häraf, att äfven
dessa kejsare endast förmådde afhjälpa ögonblickets nöd, men icke kunde upphäfva
grunden till det onda. Därtill hörde i främsta rummet bondeståndets ställning och
jordegendomens anhopning i de andliga och världsliga störmännens händer. Kejsar
Andronikus (1183-1185), som efter mordet på Manuels son Alexius II (1183) var
ensam härskare, försökte ånyo liksom flere kejsare före honom att ingripa häremot
Han var mycket begåfvad, men hade ett förflutet, som var rikt på förbrytelser, och
for fram under sin regering med stor hänsynslöshet. Han mördades, innan han
hunnit skapa något bestående. Hans efterträdare, Isak Angelus (1185-1195), lät allt gå
vind för våg och blef 1195 störtad och bländad af sin broder Alexius III. Isaks
son, som äfven hette Alexius, tillkallade Venedig och de till korståg samlade riddarne
för att fördrifva usurpatorn, och kejsar Alexius III flydde, då latinerna 1203 lägrade
sig utanför Konstantinopel. Den unge Alexius blef som Alexius IV jämte sin blän-
dade fader Isak Angelus hälsad som kejsare af folket, men ingendera var i stånd att
häfva de svårigheter, som uppstodo ur landets nöd och beroendet af Västerlandets
anspråksfulla furstar och riddare. I februari 1204 bemäktigade sig en annan
medlem af kejsarhuset, Murzuflos, palatset. Han lät döda den unge kejsar Alexius IV
och erkändes af folket som kejsare. Latinenia begynte nu belägringen af staden
och stormade densamma den 12 april 1204. Hvad som i denna kristna stad för-
öfvades mot människor liksom mot kyrkor och reliker af dessa riddare och knektar,
som med Kristi kors förpliktat sig till Hans tjenst, det stor icke att omtala. Äfven
det, som följde under de närmaste åren, kan knappast beskrifvas. Man kallar det
grundläggningen af det latinska kejsardömet, nien det var i själfva verket den fort-
satta striden om bytet mellan medlemmarne l ett röfvarband. De bästa affärerna
gjorde därvid Venedig, som hade ett försteg genom sin flotta och genom de beting-
elser, som uppställdes, när fördraget afslöts om korsfararnes öfverförande sjöledes.
Äfven mången riddare med ringa egendom i hemlandet kom nu i en lysande ställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
