Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Klosterfolk och anakoreter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKANS BETYDELSE OCH MAKT.
283
S:te Madeleine i Vezelay (vid Yonne, sydöst om
Orleans), den helige Bernhards af Clairvaux kyrka.
Efter fotografi af
J. Kuhn, Paris.
Guibert i klostret S. Maria i Nogent vid Laon, en munk med framstående gåfvor,
som för öfrigt själf icke saknade tro på under och förmenade sig hafva upp-
lefvat många under med reliker, såg vid tiden för Gregorianernas seger öfver kejsar-
dömet och det första korståget en så djärf svindel med reliker och under bedrifvas
af präster och munkar, att han af sitt samvete kände sig manad att uppträda
däremot. I skriften De sanciis et pignoribus Sanctorum visade han, huru ofta den
obetydligaste anledning var nog att väcka tron på, att under hade skett. Sålunda
hade han upplefvat, att en vanlig gosse efter sin död genom folkets prat gjordes till
ett helgon, och att bönderna massvis vallfärdade till grafven och medförde skänker.
Då hade abboten och hans munkar föranstaltat under för att locka ännu större
massor. Han lejde människor, som ställde sig döfva eller vansinniga och krampaktigt
drogo tillsammans händer och fötter och sedan måste låta bota sig genom ett under.
Öfver dessa helbregdagörelser utspriddes berättelser, bårar buros ostentativt omkring,
och gossar utskreko oblygt undren såsom på en marknad. Han berättar något
liknande från en annan kyrka. Den var fallfärdig. För att anskaffa penningar till
en nybyggnad anställde man en samvetslös präst, som skulle prisa kyrkans reliker
och beveka bönderna till offer. Mannen var så oblyg, att han under predikan före-
visade en ask och sade, att i den fanns ett stycke bröd, som Frälsaren tuggat med
egna tänder. Ville de icke tro det, kunde de fråga Guibert, som de kände som en
mycket lärd man. Guibert erkänner, att han rodnade af blygsel, men måste tiga
af hänsyn för de personer, som gifvit männen i uppdrag att predika sådant. En
from benediktinermunk nedskref några århundraden senare med hänsyn till detta
ställe följande allmänna omdöme om det 12:te århundradet: »Begäret efter penningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
