Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Påfvedöme och kyrka intill Bonifacius VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
kyrklig rättskipning blef härigenom kurian medelpunkten och påfvarne fmgo där-
igenom tillfälle att, när helst dem sådant lyste, göra afbräck i den domsrätt, som
tillkom biskoparne.
Närmast l ordningen kommer lagstiftningen. Denna tillkom ursprungligen icke
påfvarne, utan koncilierna, hvilka representerade kyrkan i dennas helhet, men redan
tidigt tillvällade sig påfvarne befogenhet att åtminstone i enstaka fall genom dispens
fritaga från gällande lagar och föreskrifter, ett tilltag, hvarigenom de ställde sig öfver
lagen. Å andra sidan hade de allmänna koncilierna efter afslutandet af investitur-
striden alltmer kommit ur bruk. Under de 172 åren 1139-1311 halVa endast fem
stora synoder förekommit, hvilka mindre inskränkte påfvarnes makt, än de fastmer
läto den omstrålas af större glans. Härmed flyttas lagstiftningen från koncilierna
öfver på påfvarne. Från och med Alexander III, samtida med och motståndare till
Fredrik Barbarossa, förefalla de mest betydande påfvarne snarare som jurister än
teologer. I stället för konciliebesluten fastställa påfvarnes decretalia h vad som inom
kyrkan eger rättslig giltighet. Af de särskilda påfliga förordningarne uppkommer
Corpus juris canonici, den stora lagboken, som gör kyrkan till ett rättsinstitut, ett
sidostycke till den romerska civilrättens Codex Justinianeus. En på privat vägar
1234 tillkommen lagsamling, decretum, lät Gregorius IX komplettera, indela i fem
böcker och upphöja till en allmänt gällande lagbok för kyrkan. Detta gjorde han
af egen maktfullkomlighet, utan att bry sig om andra kyrkliga instanser. Om vi nu
besinna, att dekretalen utgingo från påfvarne och att därjämte dessa, och endast
dessa, kunde gifva dispens från kyrklig rätt, då blir det klart, att Kristi ståthållare
pä jorden styrde och ställde inom kyrkan just såsom det behagade honom.
Härtill kommer ytterligare, att påfvarne lade skatt på kyrkan och gåfvo bort ämbeten.
Ålägga skatt på kyrkan tillhörde i början och ända in i 13:de århundradet koncilierna.
Därefter gjorde sig det påfliga inflytandet gällande äfven här. I begynnelsen gaf påfveii
sitt kraf den ödmjuka formen af en bön, men rätt snart tog kurian till vana att kräfva
»subsidier» i form af högre eller lägre belopp af de prästerliga inkomsterna.
Enahanda företeelser möta oss, om vi rikta vår uppmärksamhet på tillsättandet af
prästerliga befattningar. Just i denna punkt visar sig påfvarnes herravälde öfver
kyrkan i synnerligen bjärta färger. Den, som kan bortgifva ämbeten, har till sitt
förfogande kyrkan och dennas öfver hela kristenheten spridda, omätliga rikedom.
Detta var något som påfvarne icke kunde förbise. Under intryck af deras växande
myndighet försiggick äfven i denna punkt en ändring i den allmänna opinionen och
därmed i praktiken. Från början hade kurian mycket litet att beställa med afseende
på tillsättningen af kyrkliga ämbeten. De lägre ämbetena bortgåfvos af biskopen.
Sedan den världsliga maktens inflytande genom utgången af investiturstriden hade
mer eller mindre upphäfts, tillsattes prelaterna genom val i domkapitlet. Det gick
aldrig så långt, att man i allmänhet eller ens i vissa fall erkände en påfvens rätt
att nämna biskopar. Likväl gingo påfvarne ända från 12:te århundradet ut från
den grundsatsen, att rätten att gifva ämbeten inom hela det kyrkliga området
tillkom dem och ingen annan, hvadan det var att anse som en nåd, att de nöjde
sig med att endast i vissa fall, hvilka de för öfrigt själfva bestämde, åt sig reservera
utdelandet af kyrkliga ämbeten. I början skedde detta i form af bön: de »rekom-
menderade» hos biskopen en viss person till erhållande af ett kyrkligt ämbete. Men
snart - redan vid slutet af 12:te århundradet - utsagos »exekutorer», som hade
att tillse, att påfvens bön ledde till önskad påföljd, och därest så ej skedde, hotade
med straff. Bönen fick karaktär af en befallning. Och en sådan utfärdades icke
först då, när ett ämbete var ledigt, utan påfven tillät sig i ständigt växande grad att
förfoga öfver ämbeten, när de framdeles blefvo lediga. Genom dessa »exspektanser»
hade påfvarne tillfälle att belöna sina hofmän, förtrogne och gunstlingar, liksom ock
att inom prästerskapet i olika land vinna hängifna anhängare. Till reservationerna
och exspektanserna sluta sig vidare de påfliga »provisionerna», d. v. s. omedelbart
besättande af lediga ämbeten. Till och med stift bortgåfvos på detta sätt, dock närmast
under vissa förutsättningar: om domkapitlets val icke varit enhälligt eller om vid
valet de kanoniska föreskrifterna icke hade blifvit noga iakttagna - ett mycket tänjbart
begrepp. År 1265 tog påfve Clemens IV ännu ett steg närmare det eftersträfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
