Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Efter interregnum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Ursprunget till det habsburgska huset, som med konungavalet 1273 beträdde
världsteatern, är att söka vid öfre Rhen; dess stamgods lågo på båda flodstränderna,
ungefär på sträckan mellan Basel och Breisach. Härifrån utbredde Habsburgarne sitt
herradöme såväl mot norr och öster till nedre Elsass och Breisgau, som mot söder
bortom Rhens, Åars och Reuss’ källområden. Den 1218 födde Rudolf, representanten
för husets äldre linie, egde dessutom grefskapet i västra Zurichgau, Aargau och
Frickgau, landtgrefskapet i Elsass, fogdedömet i Luzern och Glarus, grefskapet Kyburg,
landtgrefskapet i Thurgau m. m.
Konungavalet af år 1273 gjorde slut på den nästan trettioåriga period, under
hvilken det tyska riket saknat ett allmänt erkändt öfverhufvud. Men hvad hade
under tiden blifvit af konungadömet? Hade dess anseende och makt berott dels på
kronobesittningarne, dels på omedelbart utöfvande af härskarrättigheterna, så visade
det sig nu, när Rudolf höjdes på skölden, att dessa konungadömets båda maktkällor
försinat.
Stauferna hade öfvertagit vidsträckta riksdomäner och ökat dem ytterligare
genom sina arfgods; kärnan af deras maktområde låg i sydvästra Tyskland och
utgjordes af Franken, Schwaben och Elsass. Denna kärna hade trots grefvarnes och
herrarnes antidynastiska sträfvanden bibehållit sig i hufvudsak intakt och dessutom
vunnit i yttre utsträckning och inre konsolidering. Men striden med kurian och de
af henne uppställda motkonungarne blef riksdomänernas fördärf. Konungamakten
såg sig nödsakad att i större omfattning än förut taga rikslanden i anspråk; detta
skedde genom förpantningar, hvilka icke alltid kunde inlösas. Å andra sidan hade
motkonungarne Henrik Raspe och Wilhelm af Holland frånhändt Stauferna hertig-
dömet Schwaben och dess öfriga gods i Tyskland, och detta blef samtidigt signalen
för de vinningslystna småfurstarne att lägga beslag på Stauferna s och rikets besitt-
ningar. Dessa annekteringar och konungadömets egna afyttringar hafva för all tid
rubbat grundvalarne till den tyska konungamakten. Då därtill äfven det staufiska
arfvet i Oberpfalz, särskildt i Oberschwaben, tillföll de bayerske Wittelsbacharne, så
var den centrala maktens finansiella vanmakt definitivt beseglad.
Äfven de tyske konungarnes öfverhöghetsrättigheter hade gått tillbaka: allt mer
och mer hade innehafvarne af de territoriella myndigheterna bemäktigat sig desamma.
Redan hade dessa från afsättliga riksämbetsmän blifvit kungliga låntagare, deras
ämbeten ärftliga län, och den gamla ämbetsmyndigheten, d. v. s. i främsta rummet
jurisdiktion och »härbann», utöfvades af de stora vasallerna i eget namn. Därtill hade
kejsar Fredrik II genom det s. k. Privilegium in favorem principum af år 1231 åt dessa
utlemnat de inkomstbringande öfverhöghetsrättigheter, som kronan dittills tagit i anspråk
i territorierna. Dessa medgifvanden gällde icke blott det forna ämbetsområdet, ur
hvilket furstemakten ursprungligen växt fram, utan äfven alla öfriga domäner, som
fursten under tidernas lopp ytterligare förvärfvat sig. Den sistnämnde vann alltså till följd
af kronans koncessioner lika rättigheter inom hela utsträckningen af sitt område, och
detta utvecklade sig på så sätt från ett tillfälligt konglomerat af jordbesittningar till
ett enhetligt förvaltadt furstendöme. Konungen åter tillkom inom territorierna rätten
att belåna innehafvaren, något som han icke utan viktiga skäl kunde eller fick
förvägra, och dessutom endast den högsta jurisdiktionen. Som utöfvare af denna var
konungen högsta instans gentemot den landsfurstliga domstolen, för så vidt icke
särskilda bestämmelser inskränkte eller uteslöto hans domsrätt.
Denna utveckling kunde så mycket mindre skrufvas tillbaka, sona alltsedan det
staufiska husets sjunkande valkonungadömets princip triumferat of ver h värj e, till och
med faktisk arfsföljd af kronan. Sedan midten af 1200-talet hade fastare regler för konunga-
valet utbildats och framför allt ett urval träffats bland de medlemmar af furste-
ståndet, som egde att välja konungen, nämligen-kurfurstarne. De voro sju till antalet:
de tre rhenska ärkebiskoparne, pfalzgrefven af Rhen, hertigen af Sachsen, markgrefven
af Brandenburg och konungen af Böhmen. Dessa trädde i stället för de vida talrikare
stormän, som ännu under 1000- och 1100-talen hade valt konungen, nämligen alla
medlemmar af fursteståndet och ett icke närmare bestämdt antal förnäme af icke furstlig
rang. Men sedan man tillerkänt vissa furstar företrädesröst vid konungavalet, något
som i själfva verket innebar valets afgörande, hade de öfriges rösträtt mer och mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
