Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Efter interregnum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER INTERREGNUM. 361
på samma gång som den själf därigenom efter hand får fastare former. Så småningom
vinner också ett allmänt namn därför burskap: »hansan». Man påträffar det först i
England såsom benämning för den därvarande organisationen af tyska köpmän
(hansa alamannorum). Ordet hansa, som i betydelsen ’skara’ möter redan i gotiskan,
betecknar sedermera såväl ett handelssällskap som i trängre mening äfven den afgift,
dess medlemmar hade att erlägga för att komma i åtnjutande af dess företrädes-
rättigheter.
Med uppkomsten af hansan sammanhänger äfven öppnandet af de baltiska kust-
landen på andra sidan Weichsel intill Neva. När de tyska köpmännen mot slutet
af 1100-talet med Visby som utgångspunkt framträngde till Dunamynningen, följde
dem den kristna missionen i spåren. För de finske esterna, liverna och kurerna
grundlades ett biskopsdöme med säte i den 1201 grundlagda tyska staden Riga.
Till skydd för den nya stationen skyndade på påfvens kallelse och understödda af
den tyske kejsaren korsfarare tillstädes, af hvilka biskop Albert af Riga stiftade
svärdsbrödernas andliga riddarorden. Med denna företog han eröfringen af Semgallen
och Livland. Norr därom, i Estland, hade under tiden Danmark börjat sätta sig fast;
men nederlaget vid Bornhöved (1227) sträckte sina verkningar ända hit: danskarne
drogo sig tillbaka, och svärdsbröderna fingo äfven här ett fält för sin verksamhet.
Men deras kraft bröts i ett svårt nederlag, som 1236 tillfogades dem af de hedniska
litauerna, en indogermansk stam af stor vildhet, att nederlag, som skulle satt allt de
hittills vunnit på spel, om de icke funnit stöd i det angränsande preussiska landet.
De med litauerna befryndade preussarne hade mot slutet af 1100-talet från Stor-
polen erhållit de första grunderna af kristendomen; 1215 blef en af missionärerna,
cisterciensermunken Kristian, utnämnd till biskop af Preussen. Men därefter ingrep
äfven här kraftigt det tyska elementet, förkroppsligadt i tyskherrarnes andliga riddar-
orden. Stiftad år 1190 i Akko i Österlandet, fann orden därstädes vid sidan af de
äldre tempelherrarne och johanniterna ej ett tillräckligt arbetsfält. Den statskloke
Hermann von Salza, den tredje stormästaren (1219-1239), tog då i öfvervägande, huru-
vida det icke kunde finnas användning ftr ridd.arne i Västerlandet, där ju kampen
mot Östeuropas otrogna inbyggare ännu icke var afslutad. Ett första försök att fatta
fast fot i det ungerska Burzenlandet misslyckades; men knappt hade riddarne åter
lemnat detsamma, så nådde dem en kallelse från den polske hertigen af Masovien,
Konrad, som med deras hjälp hoppades kunna försvara sig mot preussarne. Stor-
mästaren åter insåg, att en stor framtid där öppnade sig för hans orden; han tillför-
säkrade sig genast af kejsaren den riksfurstliga värdigheten jämte full eganderätt till
framtida eröfringar i det preussiska landet och lät genast hertig Konrad åt sig afträda
några gränsfästen, däribland det fasta Kulm vid Weichsel. År 1229 infunno sig här
de förste riddarne, redan 1230 kom en större skara under landtmästaren Hermann
Balk efter; år 1231 öfverskreds Weichsel. Nu följde grundläggandet af fästena Thorn
och Kulm, hvilka samtidigt ordnades efter mönstret af tyska städer och erhöllo den
magdeburgska rätten. Därefter gick det långsamt och metodiskt vidare, i det det steg
för steg tillkämpade området genast tryggades genom anläggandet af fasta borgar,
som skulle utgöra operationsbasen för ett försatt framryckande. Till de på så sätt
grundade orterna dröjde icke kolonister från riket att infinna sig. Åt dessa anvisades
fri gård och jord i förening med själfförvaltning; i gengäld skulle de göra krigstjenst.
Upprepade gånger strömmade äfven vida ifrån stora riddareskaror till orden: tyska
och polska furstar skyndade personligen till i spetsen för sina krigare, och från
sjösidan kommo liibeckarne med hjälp. Under deras medverkan uppstod 1237 Elbing,
Pomesanien, Pogesanien och Ermeland voro redan eröfrade. Biskop Kristian åter
trädde fullständigt i bakgrunden. Till och med i Livland, där Svärdsriddarorden sam-
mansmälte med tyskherrarne, blefvo de senare herrar, under det att Estland slutligen
gick till danskarne. Å andra sidan eröfrades vid midten af århundradet under ledning
af den livländske »Herrenmeister» Kurland, senare Semgallen, där Diinaburg jämte
ett antal andra städer grundades.
I Preussen förestod emellertid ännu det svåraste. Redan 1242 uppstod bland de
gamla inbyggarne en allmän resning, som först efter en sjuårig kamp undertrycktes.
Därpå följde under deltagande af nya korsfararskaror eröfringen af den samländska
Världshistoria IL 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
