Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Habsburg och Luxemburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HABSBURG OCH LUXEMBURG.
365
Kejsardömen i Speier.
Efter fotografi.
främst i sin egenskap af de svages och nödlidandes beskyddare och de öfvermodiges
och trotsiges oblidkelige fiende, öfver hufvud taget förstod Rudolf att gifva eftertryck
åt sina förfoganden, och en hel del uppstudsiga riksmedlemmar fingo erfara hans
straffande hand. Att det dock icke lyckades honom att öfverallt återställa lugn och
förnöjsamhet, och att hans förståndiga regemente icke förmått utplåna minnet af en
visserligen redan af sägen och saga förhärligad gången hjälteålder, framgår bland annat
af den omständigheten, att under Rudolfs regering bedragare uppträdde på olika platser
i riket, hvilka utgåfvo sig för den återvände store kejsaren Fredrik II och i vida
kretsar af folket, särskildt borgarståndet, vunno en lättrogen publik. Äfven sedan
dessa försvunnit lefde den folkliga tron kvar, att den store kejsaren ännu vore i
lifvet och en gång skulle återkomma för att återupprätta riket i dess gamla härlighet.
Men det förflutna vänder icke åter; en ny tid hade brutit in, väl mindre glänsande,
men med framåtskridandets frö i sitt sköte. Dess representant var den förste Habs-
burgaren; ehuru en ingalunda genial företeelse, utan måttfull, nykter, sparsam ända
till snålhet, återupprättade han det tyska riket från fullständigt förfall till femhundra-
årigt bestånd. Äfven om detta senare tyska rike stod i decentralisationens tecken,
så berodde detta icke på Rudolf, utan på fortbeståndet och den vidare utvecklingen
af valmonarkien, hvilken det icke stod i hans makt att upphäfva. Skenbart hade
ju konungadömet sådant det upprättats af den förste Habsburgaren ännu betydande
befogenheter. Konungen företrädde riket utåt, förklarade krig, i det han förde rikets
härbann, samt slöt fred och fördrag. Han var den högste länsherren, af hvilken
den mäktigaste storman, andlig som världslig, måste mottaga sina förläningar. Öfver
hufvud var konungen källan till all nåd och all rätt, den högste domaren; under
hans presidium rådplägades på riksdagarne om rikets angelägenheter och fattades
beslut, men äfven utan tillkallande af rikets representanter kunde konungen hand-
hafva lagskipning och förordningsrätt. Under sådana omständigheter hade väl en
betydande personlighet som bärare af kronan förmått gifva konungamakten en full-
ständigt dominerande ställning, om icke utvecklingen af valmonarkien stått hindrande
i vägen. Då de under dennas former valda kommo än från den ena, än från den
andra delen af riket, kunde allmänna institutioner och organ för riksförvaltningen,
ständiga ämbetsverk, en genomgripande rikslagstiftning och ett konungen omgifvande
ständigt råd icke utveckla sig; hvar och en af dessa valkonungar fick liksom börja
om från början. På så sätt^måste frestelsen blifva honom öfvermäktig att i ringare
mån använda den makt octTde medel, öfver hvilka han som konung förfogade, till
rikets bästa, än till tryggandet af sin egen och sin familjs ställning; i hvarje fall
kunde man af honom icke förvänta, att han ställde sina egna maktmedel i rikets
tjenst. Konungarne började drifva en dynastisk familjepolitik, sådan de tidigare
härskarne, hvilka kunnat räkna med kronans faktiska ärftlighet, icke på långt när i
samma utsträckning känt eller omfattat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
