Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Habsburg och Luxemburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3G6 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Då konung Rudolf den 15 juli 1291 afgått med döden och fått sin sista hvilo-
plats i domen i Speier, där den väl bibehållna grafstenen ännu i dag visar hans
drag, fanns inom kurfurstekollegiet ingen enda förespråkare för hans efterlefvande
äldste sons arfföljd. I all synnerhet motsatte sig konung Wenzel af Böhmen den-
samma, då han umgicks med planer på att återupprätta Böhmen som stormakt;
likaså ärkebiskoparne af Mainz och Köln, hvilka sträfvade att upprätthålla och vidare
utveckla sin privilegierade kurfurstliga ställning. Kölnaren Siegfried af Westerburg,
som redan förut var afvogt stämd mot Habsburgarne, föreslog då åter till erhållande
af kronan en mindre mäktig herre, nämligen Adolf, tillhörande det gamla nassauiska
grefvehusets walramska linie samt innehafvare af grefskapen Wiesbaden, Idstein och
Weilburg. Vid denna tid omkring fyrtio år gammal, hade han fått en sorgfällig
uppfostran, var mäktig latinska och franska språken och hade rykte om sig att vara
en tapper och oförskräckt riddersman; såsom sådan hade han gjort ärkebiskopen af Köln
och hans stift värdefulla tjenster. Ytterligare kompetens till värdigheten af rikets
öfverhufvud egde han visserligen icke; men då han förklarade sig redo att gå in på
äfven de mest vidtgående fordringar, som ärkebiskop Siegfried satte som pris för sin
röst, så gick prelaten i god för att värfva sina medväljare för Adolf. Detta lyckades
äfven så väl, att den nassauiske grefven redan den 5 maj 1292 valdes till konung
med samtliga kurfurstars röster. Äfven hertig Albrekt måste finna sig i det skedda,
och Adolf blef allmänt erkänd i riket. Men då den nye konungen försökte undan-
draga sig inflytandet af kurfurstarne, dem han hade att tacka för sitt upphöjande på
tronen, samt träda i förbindelse med de mindre riksmedlemmarne, sina tidigare
ståndsbröder, liksom med riksstäderna, och då han dessutom slog in på dynastisk
politik, började grundvalarne till hans konungamakt snart att vackla. Visserligen
leddes denna hans familjepolitik från första början ej af någon lycklig stjärna. Ty
sedan den wettinske markgrefven Fredrik Tuto, innehafvare af Meissen och Österland,
år 1291 aflidit utan arfvingar, indrog nämligen Adolf dennes land såsom ledigvordna
förläningar, ehuru landtgrefvarne af Timringen såsom närmaste stamförvanter enligt
tidens åskådning haft rätt att göra anspråk på arfvet. Än mer tog man anstöt af
Adolfs ingripande i Thuringen, där han begagnade sig af striden mellan landtgrefven
Albrekt och dennes söner Fredrik och Diezmann för att af fadern genom köp för-
värfva arfföljd en. Men då den gamle landtgrefven sedermera ångrade den handel
han inlåtit sig på och åter närmade sig sina söner, drog Adolf med härsmakt dit
och intog landet under fruktansvärda härjningar. Då han emellertid på detta sätt
företog sig att grunda ett eget herradöme i dessa nejder, kom han i konflikt med de
mäktigaste furstarnes, Wenzels af Böhmen och ärkebiskopens af Mainz, intressen,
hvilka ogärna sågo, att ny makt fattade fast fot inom deras inflytelsesfär. Betänk-
ligare var det emellertid att konungen vid sina dynastiska sträfvanden ställde rikets
intressen i bakgrunden. Då krig utbröt mellan England och Frankrike tog Adolf
subsidier af England och förklarade som sin afsikt att söka återvinna de af rikets
domäner, besittningar och rättigheter och den territoriella domsrätt, som Frankrike
ryckt till sig. Men han hade icke hunnit längre än till Elsass, då han vände om
och förde sina för engelska penningar värfvade skaror till Thuringen för att använda
dem för sina egna ändamål,
Under tiden hade hertig Albrekt af Österrike blifvit herre öfver de svårigheter,
med hvilka han haft att kämpa under de första åren efter Rudolfs död. Då han
aldrig uppgifvit hoppet om konungakronan, måste Adolfs utvidgningspolitik ingifva
honom bekymmer. Han anknöt förbindelser med konung Filip af Frankrike, för-
sonade sig med sin svåger konungen af Böhmen och kom själf 1297 till Prag för att
bevista konung Wenzels högtidliga kröning, till hvilken bland många furstliga personer
äfven kurfurstarne af Brandenburg, Sachsen, Mainz och Kulm infunnit sig. Här var
det antagligen som planen till en resning mot den romerske konungen först utkastades;
fastare former fick den på en fursteförsamling hos hertig Albrekt själf i Wien (i februari
1298). I kraft af sin påstådda rätt att i trängande nöd begära råd af rikets stormän,
inkallade då ärkebiskopen af Mainz, Gerhard von Eppenstein, ett möte att ega rum
den l maj i Frankfurt, rikets valstad. Gjord uppmärksam på den hotande faran
skyndade äfven konung Adolf dit och lade sig med härsmakt i vägen för sina veder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
