- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
680

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Slaverna i Södern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

680 A. BRtfCKNER, SLAVERNAS INTRÄDE I VÄRLDSHISTORIEN.
vojniki (krigare) mot skattefrihet och kyrklig själfstyrelse, och kort därefter erkände
sig tsaren själf som vasall och utlemnade sin egen syster till sultanens harem. Väl
försökte bulgarerna en gång att resa sig 1388, men Tirnovo kapitulerade snart, tsaren
öppnade sina fästningar och betalade tribut. Icke ens detta tillfredsställde turkarne,
tsarens förbindelser med Sigmund af Ungern väckte misstankar, och de gjorde slut
på Bulgarien 1393, förstörde Tirnovo och bortsläpade de mest ansedda borgarne till
Orienten, bland dem patriarken. Mycket folk flydde till Valakiet, adeln antog islam
och äfven en del af folket (»pomakerna», museimanska bulgarer), kyrkorna utlemnades
åt grekerna (till 1870).
Under det att östra delen af halfön på andra sidan Morava och Värdar tillföll
de »slovener» eller slaver, som efter sina främmande herrar fått namnet bulgarer,
gingo samtidigt i 6:te århundradet andra stammar längre upp öfver Donau och slogo
sig ned väster om Morava, under det turkiska nomader (avarer) besatte Pannonien.
Likasom de grekiska och mesiska slaverna voro också dessa illyriska splittrade i en
mängd stammar och distrikt under två hufvudafdelningar chorvater eller kroater
och serber. Bredvid dessa höllo sig de gamla romerska provinsialerna, särskildt i
Ragusa, som grundades på klippornas branter af flyktingar från Epidauros och
framdeles blef en stor handelsrepublik; vidare i Spalato, Diocletiani gamla palats,
där flyktingar från Salona, Dalmatiens hufvudstad, slogo sig ned, i Trau, Zara o. a.
samt på somliga öar.
Kroaterna i nordvästra delen af halfön i det gamla Dalmatien och omkring dem,
i en vid båge från Antivari och Narenta vid kusten till Donau och Morava, serberna
voro helt och hållet eller hälft oberoende af grekerna. Kristendomen kom från kusten
hufvudsakligen i romersk form, och förbindelserna voro gamla med den gentemot
liggande kusten, med Venedig, hvars doger tidigt sökte att få fast fot här. Begyn-
nelsen till en mera omfattande statsbildning, d. v. s. erkännandet af en storzjupans
öfverhöghet öfver de många zjupanerna (äldste i ett distrikt), gjordes från kusten och
från söder. Kärnan i det gamla Serbien låg därför icke åt Donau eller Belgrad utan
mera i sydväst på numera delvis albanisk mark. Slutligen lyckades Stefan Nemanja
att blifva erkänd som storzjupan i hela landet, stundom med grekernas hjälp, hvilkas
öfverhöghet han då erkände, stundom i öppet krig med dem. När Fredrik Barba-
rossa drog genom landet, sökte Stefan dennes stöd och förbund för ytterligare ut-
vidgning men fick afslag. Betecknande för de konfessionella förhållandena i landet
var, att han först blef döpt till romersk bekännelse af föräldrarne vid kusten, där
han var född, och sedan till den ortodoxa inne i landet. Liksom sina närmaste
ättlingar var han mycket kyrklig, förföljde bogomiler och hedningar, byggde kyrkor
och kloster (Studenitsa i Serbien och Chilandar på halfön Athos) och blef slutligen
själf munk 1195. Hans tredje son Rastko med munknamnet Sava den Helige invigde
som Serbiens förste ärkebiskop dess kyrkliga själf ständighet, som erkändes af patri-
arken i Konstantinopel, och den äldre brodern Stefan, som tog titeln kralj (förmod-
ligen efter Karl den Store), lät först kröna sig af Honorius III:s legat 1217 och sedan
1222 af sin broder Sava med ett diadem, som sändes från Konstantinopel. Sålunda
kryssade sig konungadömet Serbien fram mellan den romerske kejsaren, konungen
i Ungern och påfven i Rom å ena sidan, kejsaren och patriarken i Konstantinopel
å den andra.
De första Nemanjiderna sökte först trygga sitt välde öfver sitt eget folk och splitt-
rade icke i förtid sina krafter såsom de valakisk-bulgariska Aseniderna. Först under
Stefan Milutin Urosj II (1281-1320) beträdde Serbien eröfringens bana. Konungen
upprätthöll dock vänskap med grekerna och förstod att genom kloka eftergifter af-
lägsna de faror, som hotade från ungrarne i norr, så att det korståg, som påfven
planerade mot »den trolöse, kätterske och mot den kristna tron fientliga konungen»,
icke kom till stånd. När han dog, hade Serbien blifvit den mäktigaste staten på
halfön.
Det genomgick nu ett eldprof af inre strider, som äfven hos Nemanjiderna voro
vanliga mellan bröder eller mellan fader och son, och nedslog äfven en farlig koalition
genom segern vid Köstendil 1330, som bragte Bulgarien i beroende. Med Stefan
Dusjan, som utmärkt sig i slaget, fick Serbien året därpå den siste kristne härskaren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 22:10:23 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0708.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free