Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Egyptisk sfinx. Originalet i Louvre-museet i Paris.
Inledning.
Utvecklingen af vara nutida begrepp om »den österländska forntiden» sammanhänger
på det allra närmaste med den orientaliska språkforskningens uppkomst och till-
växande. Ännu under medeltidens förra hälft fanns det ingen österländsk språk-
vetenskap. Det var först missionsifvern hos en Innocentius IV, Clemens IV och Honorius IV,
som ledde till att de arabiska författarne började studeras. Man ville nämligen låta
de otrogna muhammedanerna i sina egna skrifter liksom i en spegel skåda sitt kätteri,
i förhoppning att därigenom omvända dem till kristendomen. Den vinst, som Väster-
landets vetenskap drog däraf, att den på detta satt genom arabisk förmedling fick
kännedom om för länge sedan glömda klassiska verk och fick taga del af arabernas
egna djupgående forskningar inom filosofiens, matematikens och medicinens områden,
bidrog till det allmänna återuppvaknandet af den vetenskapliga forskningen, som för
öfrigt äfven befordrades därigenom, att österländska seder och varor öfverfördes till
Europa af korsriddarne. Reformationen blef för såväl protestanter som katoliker en
väckelse till studiet af hebreiskan och de därmed besläktade språken. Alltsedan
Collegium pro fide propaganda stiftats i Rom af Urban VIII (1627), blef den öster-
ländska missionen, som genom jesuiterna sträckte sin verkningskrets ända bort till
Kina och Japan, af stor betydelse för de orientaliska studierna. Men först sedan de
olika asiatiska sällskapen bildats och särskilda skolor grundats för studiet af de
lefvande österländska språken och sedan sanskrit, Indernas gamla heliga språk, ej
långt därefter blifvit upptäckt, kan man betrakta den österländska språkvetenskapen
som en särskild kunskapsgren jämbördig med den klassiska. Utom den östasiatiska
och indiska språkforskningen, som båda falla utom ramen för den följande fram-
ställningen, var det i synnerhet studiet af de västasiatiska och nordafrikanska språken
jämte deras litteratur, som alltifrån denna tidpunkt började taga fart. De viktigaste
nya faktorer, som under det förflutna århundradet tillkommo och bidrogo till de
orientaliska studiernas ytterligare utveckling, voro Campollions tolkning af de
fornegyptiska hieroglyferna samt de babylonisk-assyriska kilskrifternas upptäckande
och tolkning genom Grotefend, Rawlinson och Oppert. Sa kunde sådana verk blifva
skrifna som Ed. Meyers Geschichte des Altertums, hvaraf en omfångsrik del berörande
orientalisk historia utkom i andra upplagan 1909, eller A. Ermans Ägypten und
ägyptisches Leben im Altertnm (1885-1.888) och samme författares Die ägyptischc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
