Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Islam i Spanien och Nordafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVAKANDE TID.
hvarjehanda frihetssträfvanden från de underkufvade kristnes sida, hvilka i Toledo upp-
rättat en själfständig kommunal förvaltning i förening med de nyomvända spanjo-
rerna. Först ar 807, då deras ledare dött, böjde de sig för en nyutnämnd ståthållare,
som icke drog sig för ett hänsynslöst ingripande. Den upproriska andan i sin hufvud-
stad bröt Hakam efter ett farligt utbrott ar 814, i det han lät förstöra hela den södra
förstaden, hvars af prästerskapet upphetsade invånare hade spelat hufvudrollen i oro-
ligheterna, och landsförvisa de upproriske till ett antal af 60,000.
Under hans svage efterträdare Abd er-rahmän II gjorde sig Toledo åter för en
lang tid nästan oberoende af centralregeringen. Bland de kristne i själfva Cordova,
som hittills på det hela taget villigt fogat sig under det toleranta muhammedanska
väldet, ja, äfven mottagit betydelsefulla impulser från den öfverlägsna islamska
kulturen, blåste nu fanatiska Svärmare, såsom prästen Eulogius, upp det af-
svalnade trosnitet, sa att många kristne genom att skymfa profeten sökte tilltvinga
sig martyrkronan. Förgäfves fördömde man på ett af ärkebiskop Rekkafred inkalladt
kyrkomöte detta egensinniga dödsförakt. Det lägre prästerskapet vållade genom sitt
inflytande på folket allt fortfarande regeringen mycket bekymmer. Emiren Muhammed,
Abd er-Rahmäns efterträdare, som uppfostrats helt i de fanatiska lagklokes anda,
bidrog under sin långa regering (852-886) att öka tvedräkten mellan muhammedaner
och kristne, i det han lät äfven de försonligt stämda kristne få plikta för sina fanatiska
trosfränders förseelser. Då han stod inför tvånget att genom sparsamhet upphjälpa
statens på grund af hans faders slöseri försvagade finanser, försummade han äfven
att sörja för försvaret ock råkade därför ofta i svar förlägenhet under sina strider
med Asturien och Navarra. I Aragonien lyckades renegaten Musa och hans söner
hålla sig oberoende, och i Badajoz reste sig ar 875 en annan renegat, Ibn Merwän, i
förbund med Alfons III af Asturien mot emiren. Här i norr spelade motsatsen mellan
den spanska nationalkänslan och det arabiska främlingsväldet en sa betydande roll
i jämförelse med den religiösa tvedräkten mellan kristendom och islam, att Ibn
Merwän kunde tänka på att för sina anhängares räkning åstadkomma en ny, af båda
religionerna sammansatt trosform. De framgångar, som de spanska elementen vunnit
i norra Spanien, verkade också uppeggande på den hittills lugna befolkningen i de södra
provinserna. Ar 884 reste sig här i Serranias bergstrakt renegaten Omar ibn Hafsun
mot det omajjadiska väldet och lyckades rent af i flere ar hålla stånd mot Muham-
meds efterträdare Mundir, som först under faderns och därefter under sin egen regering
personligen ledde kampen mot honom. Efter en endast tvåårig regering blef denne
förgiftad af sin broder Abdallah (888-912), som genast slöt fred med rebellen.
Under denne lika baksluge som fege furste sönderföll landet fullkomligt i små-
stater, och hans egen makt blef väsentligen inskränkt till Cordova och Algeciras. I
Merida hade berberna, i Sevilla de jemeniska araberna bemäktigat sig väldet,
alla andra orter voro i händerna på renegaternas chefer. Först då Omar ibn Hafsun
med understöd af de kristne i Cordova, hvilka hade besatt ett fort framför staden
och kallat honom till hjälp, hotade emiren i hans eget residens, ryckte denne upp
sig till allvarligt motstånd och lyckades i slaget vid Polei 991 för någon tid bryta
renegatens makt. Ibn Hafsun försämrade snart ännu mera sitt läge genom att återgå
till kristendomen, hvarigenom han förlorade i anseende hos sina undersåtar, af hvilka
de flesta af uppriktig öfvertygelse voro anhängare af islam, utan att därigenom få
mera hjälp af sina nya trosfränder.
Ur sin djupa förnedring befriades emiratet Cordova ar 912 genom Abdallahs död.
Hans brorson Abd er-rahmän, den af honom mördade broderns son, visade sig
genast vid sitt regeringstillträde fast besluten att återställa sina förfäders makt. Genom
energi och mildhet lyckades han inom kort åter lägga provinserna Jaén och Elvira
under sin spira. Ibn Hafsun höll sig visserligen ända till sin död 917 obesegrad i
sina klippborger i Serrania. Redan följande ar måste emellertid en af hans söner,
Suleimän, uppgifva kampen, och hans broder Djafar sökte rädda sig genom återgång
till islam men blef då mördad af sina kristna anhängare. Hans siste son Hafs höll
stånd ända till ar 928 i Serranias hufvudfästning Bobastro, men måste då slutligen
kapitulera. De andra borgarne hade då till största delen redan gifvit sig, de jämnades
med marken, och landets främste män bortfördes till Cordova. Ar 930 var blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
