Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Osmanernas kultur under rikets blomstringstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina dåliga affärer blef ur stånd att utbetala solden, gick det så långt, att sipāhis under
upprepade revolter förklarade, att de icke med sin usla aflöning kunde bestrida
kostnaderna för sin utrustning under ett fälttåg. Sålunda blef under årens lopp
missförhållandet mellan dessa truppers styrka på papperet och i verkligheten allt större.
Den fornasiatiska nomadandan, som bland länstrupper och sipāhis blifvit betydligt
mildrad genom kultur och disciplin, lefde fortfarande i obruten kraft kvar hos de
s. k. ākindji. Med detta namn betecknades den obesoldade, endast med skattefrihet
lönade och till plundring hänvisade beridna förtruppen. Den bestod hufvudsakligen af
länsgodsens skattebönder, hvilka som fribytare sökte ersättning för den nöd de ledo
genom sina herrars förtryck. Sådana skaror förhärjade under åren 1477–1478 med mord
och brand de blomstrande slätterna i det venezianska terra ferma och de steierska
Alpernas dalgångar, de brandskattade Ungern under ett helt århundrade och
bortsläpade hundratusenden i slafveri.
En liknande roll spelade äfven de hjälptrupper, som ställdes af de skattskyldiga
landen Moldau och Valakiet, af de krimska tatarerna, georgierna och kurderna.
Krims kān höll alltid i beredskap omkring 50,000 man för att vid tillfälle falla Polen
i flanken. Samma tjenst gentemot perserna gjorde georgierna och kurderna.
Härens kärna utgjordes emellertid fortfarande af janitscharerna. De kristna gossar,
som levererades till denna kår, uppfostrades i de fyra pagekamrarne i Adrianopel, i
Stambuls gamla och nya seralj samt i Pera. De delades i fem klasser, och deras
uppfostran var visserligen sträng men likväl afgjordt human, ty de skulle icke växa
upp till förkrympta stackare och pultroner utan till män. I den högsta klassen, hvars
medlemmar voro sultanens lifpager, funnos aldrig mer än 25 à 30 unga män. Den
utgjorde en förskola för de högsta hof- och statsämbetena, och de flesta storvisirerna
hade framgått ur den. Rekryteringen till dessa pagekamrar blef först under Selīm I:s
regering lagligen reglerad. Hvart femte år, sedermera oftare och slutligen hvarje
år, utskrefvos i Europa, särskildt i Albanien och Grekland och senare äfven i Ungern,
kristna gossar. Från denna skatt voro endast några genom särskilda fördrag
privilegierade orter såsom Stambul, Galata och Rhodos befriade. Till en början utskrefs
endast hvar femte gosse, men längre fram tog man alla dugliga. Naturligtvis förekommo
härvid hvarjehanda missbruk. Dels tilläto tjenstemännen rika föräldrar att friköpa
sina söner, dels aflemnade de icke alla utskrifna till pagekamrarne utan sålde många
för egen räkning till slafhandlare. Den lysande framtid, som väntade janitscharerna,
lindrade emellertid väsentligen det tryckande i denna utskrifning, ja, uppväckte till
och med turkarnes afund, så att de icke sällan försökte insmuggla sina egna söner
bland de kristna gossarne. Först Murad IV upphäfde åter denna utskrifning år 1638.
Som åldersgräns för de s. k. adjem-oglāns inträde i janitscharkåren gällde till en
början det 25:te året, och först då perserkrigen bragt oreda i härorganisationen, gick
man under detta. Till följd af deras egenskap af elittrupp öfversteg deras antal
knappast någonsin 15,000. Mot deras ytterligare ökande talade äfven den redan
tidigt bland dem framträdande oregerligheten. De tilltrotsade sig nämligen icke blott
större och större föräringar vid tronskiftena utan tvungo t. ex. Selīm I år 1515 under
det persiska fälttåget att åt dem offra storvisirens, den militäre öfverdomarens och
deras egen anförares hufvuden. Man såg sig till och med tvungen att genom delning
söka göra dem oskadliga, i det man förlade dem i olika gränsgarnisoner. År 1581 funnos
t. ex. endast 4,000 man af dem i själfva Stambul. Mot slutet af sextonde århundradet
fingo janitscharerna tillåtelse att ingå äktenskap, hvilket blef ett ytterligare steg
på förfallets väg. Ty härigenom kommo platserna i janitscharkåren att utan hänsyn
till kroppslig duglighet helt enkelt gå i arf. Under Murad III:s olyckliga perserkrig
nödgades man utan att göra något urval förstärka truppen, som år 1590 hade vuxit
ända till 54,222 man. Ungefär lika många man voro dessutom införda i
mönstringsrullorna, men dessa begärde icke någon sold utan åtnöjde sig med skattefrihet. De
gjorde för öfrigt icke heller någon krigsjenst men voro alltid beredda att vid uppror
understödja stamkåren. Då aflöningen under tidernas lopp blef allt sämre, nödgades
janitscharerna alltmer genom något handtverk söka förvärfva sitt uppehälle, medan
officerarne sökte förbättra sin ställning genom tjenstgöring vid främmande beskickningar.
Under det att vid infanteriet skjutvapnen blott småningom vunno insteg, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
