- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
253

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Osmanernas kultur under rikets blomstringstid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ahmed I:s finansintendent Aini klagar i sin kānun-nāme att af tio timārinnehafvare,
som vid skördetiden kappas om att förtjena stora summor, icke en enda man infinner
sig, när det gäller att göra krigstjenst. Hvarken Aini eller storvisiren Nasūh-Pascha
lyckades heller i sina bemödanden att åtminstone åstadkomma ordning i
mönsterrullorna, och Nasūhs våldsamma död år 1614 måste åtminstone delvis tillskrifvas
dessa hans reformsträfvanden.

illustration placeholder
Turkiskt krigsskepp från 1500-talet.

Kopparstick af Melchior Lorichs.


Däraf kom det sig, att i stället för länstrupperna legosoldaterna alltmer kommo
att utgöra härens kärna. Bland dem voro Portens beridna sipāhis den äldsta truppen.
Busbeck prisar dess vackra hästar, hvilkas seldon lyste af guld, silfver och
ädelstenar. De själfva buro kläder af brokad eller siden i scharlakansröd, hyacintgul
eller mörkblå färg. Deras vapen utgjordes af båge och pilar, en liten sköld, en lätt
lans (vanligen af grön färg), ett kort, med ädelstenar besatt svärd och en stridsklubba
vid sadelknappen. Eldvapen införde man först vid 1548 års persiska fälttåg, dock
slog det första försöket därmed illa ut. Först under de europeiska krigen visade det
sig vara alldeles nödvändigt för osmanerna att införa de nya vapnen. Likväl förlitade
sig sipāhis ännu vid slutet af det sextonde århundradet hufvudsakligen på pil och båge.

De redan af Urkān upprättade fyra skvadronerna hade särskildt under Selīms
och Suleimāns stora fälttåg väsentligt ökats, så att deras styrka år 1534 stigit till
11,500 man. De tre första afdelningarne rekryterades af de s. k. itj-oglān de
tillfångatagna och i seraljen uppfostrade kristna ynglingarne, medan den fjärde afdelningen,
den mindre ansedda främlingslegionen, utgjordes af renegater. Under perserkrigen
råkade denna trupp i djupt förfall. Schacken plägade vid fiendens anryckande själf
ödelägga sina gränsprovinser och låta invånarne draga sig tillbaka in i landet, så att
människor och djur hade ytterst svårt att skaffa sig lifsmedel. Af denna anledning
utbröt redan år 1586 ett uppror bland sipāhis, hvilket endast kunde lugnas därigenom,
att deras önskan, att sultanen själf skulle föra dem mot Persien, blef uppfylld.
Då nu vid slutet af sextonde och början af sjuttonde århundradet Porten till följd af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 14:08:27 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free