Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Forntiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532 A. CONRADY, KINA.
Val ligger kudden sa fin och hvit, Om mången sommardag,
På täcket lyser väl broderat. Om mången vinternatt -
Men ack, min älskling ar ej mer, Om ock det dröjer hundra ar,
Och dagen gryr för mig allen. Dit han nu ar, jag också går.
Om mången vinternatt,
Om mången sommardag, -
Om ock det dröjer hundra ar,
Till honom i hans sal jag går.
Eller;
Det lummigt gröna oxelträdet Det lummigt gröna oxelträdet
Du skall ej splittra, icke hugga, Kom ej för när med våld och hot,
Ty Shaos fa’r har hvilat i dess skugga. Ty Shaos fa’r har rastat vid dess fot.
Det lummigt gröna oxelträdet -
Hugg det ej ner, rör ej en gren,
Ty Shaos fa’r här hvilat trötta ben.
Dylika dikter - och de äro icke sa få - tala för sig själfva.* Men ofta nog före-
faller känslan besynnerligt affekterad, och det hela präglas af en nykter och fantasi-
lös uppfattning, som saknar förmågan att plastiskt uppfatta och återgifva ett innehåll.
Det ar med ett ord den nordkinesiska anden, som sväfvar däröfver. Därtill kommer
äfven, att en stor del af dessa visor äro af politiskt innehåll, på ett eller annat sätt
hänföra sig till staten. Detta ar ju ingalunda förvånande i betraktande af statens
stora betydelse i detta klanland med dess patriarkaliska regeringssystem, där individen
helt naturligt uppgick i den högre enheten, men förhållandet var knappast egnadt
att lata den rena känslan fri från yttre sekundära tillsatser komma till uttryck.
Emellertid har man enligt min mening nog dragit gränsen för dessa politiska visor
alltför vid i anslutning till den ortodoxa kinesiska exegesen, som ända från Confucii
tid varit en mästare i att intolka sådana djupa hänsyftningar i de gamla dikterna.
Både filologiskt sedt - att döma af deras teknik - och vid en jämförelse med
andra folks primitiva poesi synas Shi-king-sångefna till stor del vara att betrakta som
enkla folkvisor, hvilka antagligen ofta sjungits som växelsånger under arbetet- ofta
nog endast ett rytmiskt klingklang, som tjenade till att slå takten, ratt och slätt arbets-
visor. Och i flere af dessa arbetsvisor (i ordets vidaste bemärkelse) - såsom skörde-
och offersångerna och krigssångerna -, hvilka ofta tyckas hafva föredragits af en dubbel-
kör med solister och åtföljts af motsvarande pantomimer, hafva vi som nämndt em-
bryonala dramer och kunna således äfven återföra begynnelsen af denna diktart till
arbetsvisan. Det finnes alltså ännu ett primitivt, nästan urtidsmässigt drag i denna
poesi, och detta framträder äfven i dess form och teknik, som ror sig med en tradi-
tionell grundstock af ständigt återkommande verser, vanligen hänförande sig till en
naturtilldragelse, och låter dessa eller liknande, något friare formade rader med lätta
variationer binda ihop stroferna som ett slags refräng. Poesien har alltså samma karaktär
som den bildande konsten på denna tid. Ty sa vidt vi känna, byggde äfven den
på den rytmiska upprepningens princip, på ornamentet, medan figurframställningen,
åtminstone som själfändamål, ännu lag den fjärran.
Denna kultur - ett äkta barn af den nordkinesiska anden - sådan den här redan
delvis blifvit fixerad och systematiserad, ar i sina grunddrag icke blott Ghow-periodens
kultur utan äfven hela den kommande tidens förebild och kulturideal, som man
åter och åter framdragit, förbättrat, utvidgat och åter och åter sökt att göra obetingadt
gällande. Den ar confucianismens kulturideal. I sanning intet lagt ideal! Och dock
var det icke tillräckligt starkt att om också blott för några århundraden tillförsäkra den
nya statsbyggnaden inre jämvikt och en lugn och lycklig utveckling. Men härtill fanns
dock redan en yttre mekanisk orsak. Ty liksom statsjorden låg innesluten af de åtta
arrendegodsen, sa låg också konungaättens eget land, den reella grundvalen for dess
makt, i centrum, omgifvet af.de åtta andra provinserna, med hvilka storvasallerna
voro belånade. Om det också från början varit tio gånger sa stort som en dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
