Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Forntiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 A. CONRADY, KINA.
Men ännu var ej tiden mogen for handling, utan liksom en gång i det romerska
riket en ny religion, kristendomen, uppstod som en reaktion mot tidens oro och nöd,
sa utlöste sig den starka spänningen i Kina helt naturligt i en rad filosofiska system
- ty den kinesiska motsvarigheten till religion ar ju filosofi, moralfilosofi. Det upp-
stod således i första hand tänkare, hvilka af våldsam oro öfver statens framtid eller
af hjärtligt medlidande med det olyckliga folket sökte att utpeka en väg till fräls-
ning. De förste af dessa - om man frånser Kwan-tse, ett slags kinesisk Machia-
velli - och i hvarje fall de båda störste äro Confucius och Lao-tse.
Confucius eller, såsom hans egentliga namn lyder, Khung Khiu - Confucius ar
en af jesuitmissionärerna på 1500-talet gjord latinisering af Khung-fu-tse, »den höge
ämbetsmannen och filosofen Khung» - var en afkomling af den gamla Shang-dynastien
och föddes 551 f. Kr. i Tsou i västra Shan-tung. Redan som barn väckte han upp-
märksamhet genom sitt allvarliga och formalistiska vasen. Det berättas om honom
det karakteristiska draget, att hans käraste leksak varit en uppsättning små offér-
kärl. I sitt tjugonde ar inträdde han i statstjensten men öfvergaf snart sin låga och
otillfredsställande post for att i stället tolka moralen och fädernas läror för en städse
växande skara af lärjungar. Han utnämndes sedermera af sin landsherre till guvernör
öfver en stad och slutligen till justitieminister och utvecklade på dessa platser en sa
framgångsrik verksamhet, att »han blef folkets idol» och att »hans pris sjöngs i sånger,
som gingo från mun till mun». Han störtades genom en afundsjuk grannfurstes intriger
och nedlade i sitt femtiosjunde ar sina ämbeten, hvarefter han ända till sin död (478)
egnade sig åt lärareverksamhet och åt att redigera sitt folks heliga böcker.
Hans lif visar oss redan hans själsriktning. Han var en statsman, ingen grubb-
lande filosof, och han har ej heller utarbetat någon teori eller något lärosystem. Vi
måste sammanställa hans lära ur de verk, som hans lärjungar delvis på grundval af hans
egna uttalanden författat. I enlighet därmed ar hans trosbekännelse i korthet följande:
Grundvalen for samhällets (d. v. s. Kinas) välfärd ar den enskildes och särskildt
furstens högsta möjliga mått af personlig fullkomlighet. Reformerandet af det hela
måste alltså börja med reformerandet af den enskilde. Fordom under Kinas äldsta
tid, dit Confucius med längtan blickar tillbaka, fanns det konungar och vise, som af
naturen voro fullkomliga, de s. k. »heliga människorna». De finnas icke längre
- om de också möjligen en gång skola åter framträda - men man kan närma
sig deras vasen, man kan utveckla sig till en idealmänniska, och detta ar möjligt
for enhvar, ty människan ar af naturen god. Idealmänniskans grundläggande dyg-
der äro rättrådighet och uppriktighet. Hos »den helige» äro de medfödda, hos
andra människor utvecklas de genom ett omfattande och flitigt studium af det
goda. Har man förvärfvat dessa speciella dygder, sa följa af sig själfva de tre all-
männa, nämligen vetande, humanitet (d. v. s. plikttrohet) och tapperhet. Och kärlek
till vetande, en ifrig utöfning af humaniteten, karaktärsfasthet, konsten att blygas (som
grundvillkoret för en allt högre fullkomning), allt kommer en då till del. Om man
därtill som nödvändiga tillägg fogar ärlighet och goda seder (ett skickligt uppförande),
sa ar den ideala människan fulländad. Det tekniska uttrycket ar kun-tse, egentligen
»fursteson»; vi öfversatta det kanske bäst med »gentleman». Ty liksom engelsmännen
fordrar äfven Confucius af sin mönstermänniska, vid sidan af den etiska fullkomlig-
heten, det fullständiga behärskandet af den yttre formen, och detta i ännu högre grad
an de. Visserligen säger han uttryckligen, att det yttre uppträdandet, ceremonielet
först kommer i andra rummet och icke får vara själfåndamål. Men när han som
ideal för en furste framställer »själffullkomning, jämte sorgfälligt iakttagande af toa-
letten och den noggrannaste reglering af hvarje rörelse i öfverensstämmelse med ceremo-
nielet», sa förefaller detta dock något tvifvelaktigt. Och Confucius själf var i detta
afseende en pedant utan like. Ett helt kapitel i hans »Samtal» upptages af en redo-
görelse för den mängd af småaktiga etikettsregler, hvarmed han omgaf alla sina handlingar.
Men man skall ingalunda eftersträfva denna själffullkomning för dess egen skull,
utan fastmera - och detta ar tyngdpunkten i hans lära - därför att man på sa sätt
blir bäst egnad att rätt uppfylla de fem förnämsta plikter, som mannen har som människa
och medborgare: pieteten mot föräldrar, öfverordnade och furstar, plikterna mot vän
och maka. Om dessa plikter allmänt uppfyllas, och dgt kommer att ske, när fursten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
