Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Forntiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORNTIDEN.
539
Samma motsättning framträder äfven i deras läror. Både deras utgångspunkt och
deras mål äro olika. Grundvalen för dem bägge ar visserligen längtan tillbaka till
flydda, lyckliga tider. Men Confucius ansluter sig helt nyktert till den kinesiska kul-
turstatens äldsta period, Lao-tse däremot till de långt aflägsna sälla dagar, då man
lefde i paradisisk oskuld och ännu använde snören med knutar i stället for skrift. Å
ena sidan framträder en person, för hvilken det finnes för litet af yttre former i denna
världen, å andra si-
dan en person, för
en person
hvilken det finnes
alldeles för mycket
däraf. Gentemot ari-
stokraten står socia-
listen. Å ena sidan
se vi realpolitikern,
världsmänniskan,
skarp, klar och
nykter i alla sina ytt-
randen, å den andra
den mystiske aske-
ten, för hvilken upp-
gåendet i den Evige
ar det slutliga målet
och hvilken förkun-
nar sina dunkla sat-
ser på en siares
språk. Confucius ar
stor genom sin be-
gränsning, Lao-tse
ar ännu större i
sin brist på be-
gränsning. Confu-
cius, som en gång
säges hafva besökt
honom, karakterise-
rar honom träffande
som »draken, hvil-
ken höjande sig på
vinden och molnen,
stiger upp till him-
melen» - ty i själfva
verket stiger Lao-
tses ande i likhet
med den mystiska
De båda taoistiska helgonen Han-shan och
Shi-tö med den helige Hö-mas trebenta
padda. Originalet i fru Olga Julia Wegeners samling.
draken upp öfver
molnen mot allt ve-
tandes urkälla. -
Denna kallar han
för tao.
Man ar oviss om,
huru han vill hafva
detta namn uppfat-
tadt: som »norm»
eller »dygd» eller »lo-
gos» - samma logos,
som vi kanna från
Johannes-evange-
liet (»i begynnel-
sen var ordet») och
som äfven spelar en
roll i de indiska sy-
stemen - ty alla
dessa betydelser har
det kinesiska ordet.
Man har också helt
enkelt öfversatt det
med »Gud». I hvarje
fall betecknar det ur-
principien, det omät-
liga, opersonliga,
ofattbara, i sig själf
bestående, moder till
allt skapadt. »Innan
himmelen och j orden
voro till», säger filo-
sofen (som jag citerar
efter V. v. Strauss’
mästerliga öfversätt-
ning), »fanns det i
naturen ett någon-
ting, som var ofatt-
bart fullkomligt. Stilla var det och ogripbart, allena och oföränderligt. Allt genom-
tränger det och löper icke någon fara. Det kan betraktas som världens moder. Jag
känner icke dess namn; vill jag beteckna det, kallar jag det tao. Försöker jag
gifva det ett namn, kallar jag det stort. I dess egenskap af stort kallar jag det
oöfvervinneligt; i dess egenskap af oöfvervinneligt kallar jag det aflägset; i dess egenskap
af aflägset kallar jag det återkommande.» Om man sammanställer hans andra utta-
landen om tao, sa finner man, att hans kosmogoni har stor likhet med Schellings lära.
Delta tao ar tillika den sedliga principen, och dess hufvudegenskaper äro tom-
het, mildhet och barmhärtighet. En gång i flydda, lyckliga dagar kände man det,
dyrkade och följde det. Men sedan hafva människorna affallit därifrån och hafva i dess
ställe satt sina dygder, som endast äro ett eländigt människoverk, såsom pietet, rätt-
rådighet, vetande, klokhet, och slutligen en yttre anständighet, hvarom Lao-tse säger,
att den bär »trohetens och redlighetens mask och ar uppstudsighetens begynnelse». Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
